Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det här kan bli Augustpriset!

/
  • Stor författare. Sparsmakade Sigrid Combüchen ger ut ”Spill”  – en välskriven,                                         spännande, lekfullt allvarlig roman.

Annons

Jag är omåttligt förtjust i Sigrid Combüchens något djärva tilltag att ge sin nya roman ”Spill” undertiteln ”En damroman”.

Det var det förklenande begrepp som danska litteraturkritikern Georg Brandes en gång gav Victoria Benedictssons romaner, en story som också finns beskriven i ”Spill”, och som förstås syftade på att hon skrev böcker som han ansåg bara angick kvinnfolk. När Combüchen använder undertiteln är det inte bara en ironisk kommentar till idén om kvinnolitteraturens låga genre, samma ironi riskerar paradoxalt nog att attrahera först och främst kvinnor – nämligen dem som uppskattar driften med patriarkatets syn på kvinnors litteratur.

Särskilt uppfriskande är Combüchen i dessa dagar när vi, på grund av att han släpper ny hajpad roman, påminns om den amerikanska stjärnförfattarens Jonathan Franzens ovilja att bli vald till månadens Oprah Winfrey-bok, med den ursäkten att hennes logga på hans roman ”Tillrättalägganden” skulle skrämma bort manliga läsare. Någon sådan rädsla har Sigrid Combüchen uppenbarligen inte.

Det börjar med ett brev som skickas till författaren Sigrid Combüchen, i vilket en läsare skriver och tror sig känna igen sin egen familj som förlaga till skildringen av ett foto i en av författarens romaner. Hedwig Landmark skriver från sin pensionärstillvaro i en spansk lägenhetsby, för att få reda på om Sigrid Combüchen har fotografiet kvar i sin ägo. Det blir inledningen på en brevväxling som sträcker sig över tiotalet år, och som inte minst ger idé och material till författaren Sigrid Combüchen att skriva en ny roman.

Så skriver hon berättelsen om Hedda – som hon kallas – och hennes liv.

Läsaren får genom författarens efterforskningar och fria fantasier ta del av barndom och ungdomsliv i trettiotalets Lund och Stockholm, och genom de brev som den gamla Hedda skriver tecknas en bild av nuet. Hedda växte upp i Lund, med två äldre bröder och en yngre, Åke, som dog i cancer. Hon var mest studiebegåvad i familjen, men med en sjuklig far som valde att satsa på äldsta brodern Christian blev en utbildning till sömmerska i Stockholm det bästa alternativ hon erbjöds. Hon hade toppbetyg – hon skulle ha kunnat bli läkare. Hon gjorde en del mindre filmroller – kanske skulle hon ha blivit stor skådespelerska?

Författaren Sigrid Combüchen uppehåller sig helst vid det förflutna för att skriva fram en idé om vad som skulle kunna ha blivit av Heddas liv och varför det inte blev som det blev.

Här uppstår en spännande friktion mellan hennes efterforskningar och den version som Hedda själv ger i sina brev till författaren. Hedda är mer intresserad av att skriva om nuet och värjer sig mot antagandet att hennes liv gått till spillo. Med all rätt – vem vill se tillbaka på sitt liv som en räcka möjligheter man gått miste om?

”Spill” består av flera lager berättelse. Brevväxlingen mellan Sigrid Combüchen och Hedda blir den verklighet som läsaren möter, när hon mellan varven kommer upp till ytan efter djupdykningarna i de fantasier som utgör den roman som bokens Sigrid Combüchen skriver.

Om något i ”Spill” är sant i bemärkelsen dokumentärt törs jag inte sia om – och vår verklighets Sigrid Combüchen lägger också in en obligatorisk brasklapp i slutet om att allt inklusive ”författaren Sigrid Combüchen” är fiktion – däremot är den sann i det avseendet att den är autentisk.

Som skönlitteratur är ”Spill” en genuin roman, tillförlitlig och äkta in i minsta detalj. Combüchen skriver en på samma gång ordrik och sparsmakad prosa.

Lät det inte så träigt skulle jag säga att hon har en nykter och klar stämma, men ”Spill” är allt annat än tråkig. Den är välskriven, spännande, lekfullt allvarlig.

Inom ramarna för en roman med flera bottnar undersöker så Sigrid Combüchen hur vi ser på de spillror som människoliv byggs av. På det som blev och det som inte blev. Vad gör man med det som blir över? Vad är ett förspillt liv egentligen – om sådana ens finns?

Och kanske är det bara i litteraturen som allt spill, alla rester som i verkliga livet spretar och är ogripbara, kan få struktur och ordning.

I slutet av Kerstin Ekmans roman ”En stad av ljus” (1983) konstaterar huvudpersonen Anne-Marie: ”Men ingenting som vi väntar oss kan vi få. Ingenting är hopsamlat, ingenting vunnet.” Jag tänker på de raderna när jag läser om Heddas liv, om det spill som vi fruktlöst försöker samla ihop och ordna till en fullständig ödesbestämd berättelse.

Redan i januari började jag våghalsigt sia om Augustprisnomineringar – den gången gällde det Anne Swärds ”Till sista andetaget” – och nu känner jag mig tvungen att göra det igen. ”Spill” är en, i alla hänseenden, stor roman.

Mer läsning

Annons