Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det palestinska folkets öde

/

Året är 1947, platsen Palestina. Tjugofyraåriga Milia ska gifta sig och flytta från barndomens Beirut till maken Mansours hemstad Nasaret. Hon anar inte att den resan på bara ett tiotal mil snart kommer vara helt omöjlig att göra.

Annons

Hon, i likhet med andra palestinier, kan inte ens föreställa sig den annalkande katastrofen, den som för alla senare generationer är känd som Katastrofen, Nakba. Israel vann sin självständig 1948 – 700 000 palestinier tvingades i exil.

Mot den hotfulla, i efterhand tragiska, fonden utspelar sig libanesen, tillika palestiniern Elias Khourys roman ”Som om hon sover”, hans andra roman på svenska. För tre år sedan översattes ”Solens port”, hyllad som den samtida arabiska litteraturens kanske främsta roman. Khoury är också journalist, har en vass penna och är över huvud taget en av Mellanösterns mer kända intellektuella. Det innebär givetvis att han ofta är kontroversiell i de egna leden.

”Som om hon sover” skildrar, eller snarast gestaltar Katastrofen, men Elias Khoury är en alltför bra författare för att skriva någon på näsan. I stället handlar romanen om Milia och hennes drömmar – och hennes drömmande tillvaro. Boken saknar kapitel, är likväl tredelad: vi följer Milia under tre långa, tre drömrika nätter. Historia, nutid, rentav framtid tvinnas subtilt samman till ett ständigt närvarande nu. Det är en elliptisk roman där drömmarnas (brist på) logik härskar.

Så i samma andetag minns Milia modern som blir besatt av sin kristna tro efter att maken avlidit och Milia vid elva års ålder tvingas ta ansvar för familjen. Hon minns sin stora kärlek Najib som övergivit henne för en annan kvinna. Hon minns giftermålet med den löjligt blixtförälskade Mansour som hon i bästa fall respekterar men definitivt inte älskar. Hon minns deras rapsodiska, misslyckade – rent ut katastrofala – smekmånad i de iskalla libanesiska bergen på ett iskallt hotell. Iskylan härskar: hon vill inte ha sex med sin make, men låter honom lägra henne när hon, just det, sover. Och liksom samtidigt är hon redan gravid.

Milia lever strängt taget endast i drömmarnas värld. Endast genom att filtrera verkligheten genom de alls inte passiva utan tvärtom aktiva, reflekterande drömmarna förmår hon stå ut med tillvarons dagsljus. Hon sover och sover, tycks inte heller skilja på verklighet och dröm. Som när hon säger till sin mor ”Jag ramlade i drömmen och nu har jag ont i foten”.

Det är ingen omedelbar, lättillgänglig roman. Den kräver att man verkligen låter sig föras med av strömmen. Av drömmen. Gör man det upptäcker man en svindlande rik, fantastisk, smått magisk roman, skriven på en skön prosa som gränsar mot poesin. Kerstin Eksell översättning övertygar, känns knappt som en översättning.

Naturligtvis kan romanen och Milias berättelse läsas som en mångtydig metafor för det palestinska folkets öde. Den sovande Milia motsvarar det sovande palestinska folket som lät sig bli tagna på sängen när ett extremt välorganiserat, ytterst målmedvetet Israel med vidunderligt gott självförtroende föddes 14 maj 1948. Palestinierna fick Nakba, Katastrofen. Tänker att boktiteln ”Som om hon sover” lika gärna kunde vara ”Som hon sover”.

Mer läsning

Annons