Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det rasistiska Sverige skildras både dokumentärt – och i romancegenren

/

Vår recensent Lisa Pehrsdotter finner rapporter om rasism och sexism i tre nya böcker och även i en bok där du minst anar det.

Annons

Det går att ta vilket citat som helst. Som:

”En äldre man och vad som ser ut att vara hans dotter slutar upp med sin läsning och följer mig och min 7-åriga lillebror med blicken. Tjejen viskar och undrar vad vi gör där.

– De kan inte läsa förstår du, de kommer hit för att titta på bilderna i böckerna.

Biblioteket”

Eller:

”– Hur blev du så smart? Du är ju liksom jättesmart, språkligt begåvad och allt, även fast du är halvn****.

Klasskamrat, gymnasiet”

De finns i samlingen ”Svart kvinna”, redaktörad av Fanna Ndow Norrby som startade kontot @svartkvinna i sociala medier förra våren, när hon ledsnat på den rasism och sexism som svarta kvinnor i Sverige utsätts för. Där samlade hon berättelser från människor om just det. Gensvaret blev stort och nu är alltså ett antal av de vittnesmål som människor bidrog med samlade i boken.

Och de sätter rasismen och sexismen i ett slags blixtbelysning. Varje citat i boken vittnar i sig om ett Sverige, ett nutida Sverige, där det finns människor – de kan vara lärare, poliser, föräldrar, fyllskallar på stan en sen kväll – som uppenbarligen betraktar sina medmänniskor, kvinnor med mörk hud, på just detta sätt.

Citaten slår hårt.

Som det här:

”Men nu kände jag att jag plötsligt blev sugen på lite choklad. Mörk choklad, om du förstår vad jag menar.”

Fast just det citatet kommer från Sveriges nya romance-stjärna Simona Ahrnstedts bok ”En enda hemlighet”, en bok som mest är en berättelse om en läkare som jobbar åt Läkare utan gränser, är skitsnygg och kontrollerad men med en jobbig relation till sin mamma, och förhållandet hon inleder med den snuskigt rike playboyen, som egentligen är både intelligent som få och också har knepig relation med sin mor. Men som en liten sidoberättelse finns den om Gina, som städar och läser till läkare och tar hand om sin lillebror och pappan som bär på sår efter flykten från Somalia, och Peter, den misslyckade affärsmannen som föddes med silversked i munnen, och deras, för läsaren väldigt osannolika, spirande kärleksrelation (den går förvisso inte spikrakt, det gör den inte). Citatet kommer från en av Peters kolleger och riktar sig till Gina, som städar på deras kontor.

Simona Ahrnstedt skildrar ändå, i en, i alla fall i det är landet, bespottad genre och med alla dess attribut, en liten bit av ett Sverige hon också. Och trots att alla i romanen är osannolikt snygga och många osannolikt rika så landar ändå Ahrnstedt i en många gånger helt giltig berättelse om läget i landet. (Det finns faktiskt ett snarlikt citat i dokumentära ”Svart kvinna”.)

Och det är okej att läsa romance, gilla det, och ändå kalla sig feminist. Kanske ”dålig feminist”, men ändå likafullt feminist. Det gör amerikanska, hyllade författaren Roxane Gay som nu i höst är aktuell med sin första bok på svenska, ”Bad feminist”, en essäsamling som många gånger tar sin utgångspunkt i just populärkulturen, som den långa serien som tvillingarna i Sweet valley high eller Suzanne Collins ”Hungerspelen”.

Titeln anspelar på att Roxane Gay inte vill sitta högt på nån feministpiedestal, alla sådana blir en förr eller senare nedknuffad ifrån, menar hon. Hon vill ha fladdriga kjolar och titta på tv-serien ”Law and order: Special victims unit” trots att serien gör underhållning av sexualiserat våld mot kvinnor. Hon säger sig vara dålig på feministisk teori, är ingen manshatare med orakade ben. En ”dålig feminist”? Njae, det kan jag inte påstå. Men i viss mån lite osysterlig i sin inställning till feminstteoretikerna som i mångt och mycket banat vägen för oss andra.

Jag läser heller inte ”Bad feminist” som en bok som så mycket handlar om feminism som om rasism (det kan möjligen bero på att "Svart kvinna" ligger där och glittrar bredvid).

För det är när ämnena breddas och omfattar framförallt rasism som Roxane Gay bränner till. Hon sågar elegant Tarantinos film ”Django Unchained” (som är ett slags spaghettiwestern om slaveri), hon skriver sorgset om Cooglers film ”Last stop Fruitvale Station” (om den unge, svarte Oscar Grant som blev skjuten till döds av en polis 2009).

Och det är kanske just som en bok snarare om rasism än om feminism som en hyfsat medveten, medelklassig, vit feminist bör läsa den, behöver läsa den.

I många essäer resonerar Gay hit och dit, tar inte alltid så tydlig ställning. Det är både frustrerande och samtidigt helt i linje med hennes antidogmatiska inställning till feminismen - hon skriver som hon lär, tänker jag.

Rakare är författaren Chimamanda Ngozi Adichie i ”Alla borde vara feminister”, en liten skrift som från början är ett TED-talk och som nu i nedskriven form delas ut till alla gymnasietvåor. Chimamanda Ngozi Adichie (som skrivit hyllade romaner som ”En halv gul sol” och Americanah”) berättar rakt på sak, utifrån sina egna erfarenheter, varför feminismen behövs. Ett slags välskriven grundkurs i feminism.

Det är alldeles fantastiskt att ”Alla borde vara feminister” delas ut på skolorna. Samma sak borde göras med ”Svart kvinna”.

Därefter vill nog gymnasieeleverna helt på eget bevåg läsa ”Bad feminist”. Eller varför inte ”En enda hemlighet?”.

Mer läsning

Annons