Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det stormade kring dubbel-Jesus

/
  • MISSFÖRSTÅDD? I Philip Pullmans intressanta nya bok är Jesus en man vars läror vantolkas av hans bortklemade tvillingbror Kristus.

Annons

Om man verkligen är Guds son på jorden, måste det vara ett helvete att övertyga omvärlden om det. Den historiska personen Jesus från Nasaret ska ha kredd för att han lyckades med det som tusentals psykpatienter har misslyckats med.

Inte för att vi alla tror på honom. En av de mer kända skeptikerna är fantasyförfattaren Philip Pullman, en ateist som av sina religiösa antagonister till och med har kallats för anti-krist, en svuren fiende till organiserad religion.

Philip Pullmans bidrag till bokserien med litterära nytolkningar av myter har skapat en mindre kontrovers i den anglosaxiska sfären. Vilket är förståeligt, när författaren, efter 2 000 år, plötsligt placerar en ny figur i krubban, ty Jesus Kristus i Pullmans version är uppdelad i två – Jesus och Kristus, tvillingar. Medan Jesus är en karismatisk pojke, som fostras av fadern Josef till snickare, är Kristus ett barn med dålig hälsa som klemas bort av modern Maria.

Pullmans fantasi – en fantasi om en annan fantasi, som jag ser det – blir mer fascinerande av att han i stora delar följer den berättelse om Jesus som vi känner till, och därmed slår de väsentliga olikheterna igenom med större kraft.

Att skilja Jesus läror, det han faktiskt säger, från det hokus pokus som har tillskrivits honom, är inte en ny syssla. Redan en sådan som Thomas Jefferson kokade på tidigt 1800-tal bort merparten av det Nya testamentet tills en 46-sidig reduktion återstod.

Medan Jesus reser runt och predikar, följer brodern Kristus honom på avstånd, och på anmodan av ett slags mystisk djävulsgestalt skriver han ner det som Jesus säger, men i en förvanskad/förbättrad (beroende på synvinkel) form, en skrift som har föga likhet med det ursprungliga budskapet. Även Kristus själv får spela djävulens roll men också Judas-rollen – det är Kristus som förråder sin bror i Pullmans version. Det största förräderiet kommer efter det att Jesus har plockats ner från korset, men detta tänker jag inte avslöja här.

”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren” kan ses som en intellektuell lek, ett litterärt hånflin för ateister att dela, men boken lyckas också nå en djupare emotionell botten. Jesus får ett rörande bittert öde, sett efter två millennier av blodspillan i hans namn. Tvivlande ber han till en tyst högre makt i Getsemane trädgård: ”Herre, om jag trodde att du lyssnade skulle jag först och främst be om detta: att en kyrka som instiftas i ditt namn alltid ska vara fattig och ödmjuk och utan makt. Att den bara ska ha fullmakt att utöva kärlek. Att den aldrig ska stänga någon ute. Att den inte ska ha egendom och stifta lagar. Att den inte ska döma utan enbart förlåta.” Broderns förvanskningar leder till det motsatta.

Philip Pullman har inte så mycket skrivit en berättelse som en berättelse om hur berättelser skapas. Kärnan förvrängs, adderas och subtraheras, växer cancerlikt vidare. Om det finns någonting vackert och lysande i kärnan har det under seklerna effektivt gömts undan av kyrkan.

Mer läsning

Annons