Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var tråkigt det här

/

Annons

När jag läser Lars Anderssons nya roman ”Ljus från ingenstans” kan jag inte låta bli att associera till Bibelns beryktade krönikeböcker, där vart och vartannat kapitel går på så här:
”Och Meslemja hade söner: Sakarja var den förstfödde, Jediael den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde, Elam den femte, Johanan den sjätte, Elijoenai den sjunde.
Och Obed-Edom hade söner: Semanja var den förstfödde…”
Och så vidare sida upp och sida ner.
Lars Andersson har alltså också blivit krönikeförfattare. Han har gått djupt ner i sin egen släkt, tagit del av alla mantalslängder och eventuella andra dokument, som finns bevarade om de anderssonska ursprungen i byn Hedås belägen vid Klarälven en bit norr om Karlstad.
Och han redovisar. Allt ska med. Varje Måns Svensson, Per Eriksson eller Cajsa Månsdotter är noga presenterad med de fakta som finns till handen, vilka inte är många. Trots vår unikt gamla folkbokföring är det mest födelse- och dödsår eller eventuellt gårdsägande som finns registrerat.
De flesta infödda svenskar hamnar ju ganska snart hos dessa anonyma fadersnamn någonstans på landet, om de börjar släktforska.
Men Lars Andersson är en eminent skönlitterär författare, och han om någon borde kunna ge dessa skuggestalter kött på benen. Ibland börjar han också bygga upp en viss individualitet hos några figurer ur denna härskara av lantliga värmlandsfamiljer, men han bygger inte färdigt utan går snart vidare och presenterar ytterligare nya anfäder och –mödrar i närmast oändlig mängd. Romanen täcker ungefär ett par århundraden fram till slutet av 1800-talet.
”Ljus från ingenstans” är tydligen första delen av en romansvit, och förmodligen är det tänkt att vi ska få följa hans släkt åtminstone fram till 1950-talet. Detta skulle då vara ett slags fyrahundrasidigt preludium till senare delar, där vi förhoppningsvis får träffa mer levande romangestalter.
Jag är inte riktigt med på denna extrema krönikeuppläggning. Man slirar med ögonen över många sidor precis som om man försöker läsa Bibelns krönikeböcker. Det är svårt att se poängen. Och det är synd, för så fort Lars Andersson stannar upp och verkligen börjar berätta och gestalta märks det genast vilken fin författare han är.

 

Mer läsning

Annons