Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Detaljerat om Hitlers nederlag i öst

/
  • SÄLJANDE DIKTATORER? Blicken på dessa herrar har trots titeln ingen framträdande roll i Niclas Zetterlings ”Hitler mot Stalin”.

Annons

Fram till anfallet på Sovjetunionen 1941 hade den nazistiska krigsmakten varit oövervinnelig på den europeiska kontinenten. Sedan körde Hitlers trupper fast och sakta men säkert kunde Röda armén vända katastrofen till ett segertåg som inte slutade förrän man skakade hand med sina amerikanska allierade vid Elbe. Om detta krig har det skrivits otaliga böcker. Nu har den svenske militärhistorikern Niclas Zetterling bidragit med ytterligare en. ”Hitler mot Stalin. Kampen på östfronten 1941–45” är ett översiktsverk som sträcker sig från det tyska anfallet sommaren 1941 till kapitulationen våren 1945.

Behövs det då verkligen ytterligare en bok i ämnet? Efter att ha läst drygt hälften av ”Hitler mot Stalin” var mitt svar nej, åtminstone behövs inte den här. Boken är förvisso saklig, tydlig och mycket detaljerad. Styrkeförhållanden, avstånd, namn på enheter med mera redovisas med pedantisk noggrannhet, men resultatet blir trots allt pedagogiskt snarare än tröttande.

Ibland kan Zetterling bli lite väl trubbig i sina uppräkningar: ”Först hände det, sedan hände det”, men förvånande nog bara i enstaka fall. Författaren är dessutom noga med referenser och belägg för sina påståenden, fastän noterna tyvärr har placerats i slutet av boken i stället för nederst på varje sida, vilket gör läsningen mer tröttande än nödvändigt.

Trots det goda författarhandlaget var intrycket så långt att boken inte var särskild angelägen. Jag lärde mig mycket men blev inte klokare, eftersom allt som redovisades ju var detaljer.

Ju längre boken framskrider desto mer uppenbart blir det dock att Zetterling har en poäng med sitt sätt att skriva – att varsamt men övertygande plädera för vad som egentligen avgjorde andra världskriget. De sovjetiska förlusterna i manskap och materiel var nämligen under hela kriget mångdubbelt större än de tyska, inte bara i början när Röda armén mestadels befann sig under oordnad reträtt utan även efter att krigslyckan vänt och tyskarna pressades tillbaka.

Sådana förluster skulle ha knäckt vilket annat land som helst och i och med att de fortsatte att vara så stora även under de framgångsrika åren 1943–45 är det tydligt att vändningen inte kom av bättre utrustning, skickligare ledarskap eller mer vältränade och motiverade trupper. I stället kom den av det enorma imperiets förmåga att hela tiden skaka fram nya resurser, medan de tyska gradvis förtärdes. Det var inte på slagfältet utan i fabrikerna, på oljefälten och i barnsängarna Sovjetunionen vann kriget.

Därmed blir också Zetterlings starka betoning på både strategiska detaljer och sifferuppgifter begriplig. Genom sitt sätt att skriva visar han att det inte fanns något Tyskland kunde ha gjort för att vinna kriget. I själva verket trotsade Wehrmacht gång på gång alla odds, men Sovjetunionen var helt enkelt för stort och resursrikt för att kunna besegras.

Hur katastrofala förluster och hur dyrköpta segrar Röda armén än upplevde fanns det hela tiden nya reserver att ta av. Förklaringen är långt ifrån ny, men jag har aldrig känt mig så övertygad om riktigheten i den som vid läsandet av ”Hitler mot Stalin”.

Därför är dock titeln i sig tyvärr ett irritationsmoment. Att en bok som så tydligt visar hur ekonomiska och materiella faktorer avgör ett historiskt skede har fått namn efter två individer, som i och för sig figurerar i handlingen, men inte spelar någon framträdande eller avgörande roll, förefaller som en tråkig eftergift till klatschig marknadsföring. Bokens innehåll är betydligt intressantare än så. n

Mer läsning

Annons