Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Djupsinnigt är bara förnamnet

/
  • Lars Gustafsson. Det är fortfarande en sällsam njutning att läsa hans reflektioner.

När Lars Gustafsson i nya romanen ”Fru Sorgedahls vackra vita armar” minns uppväxten i 50-talets Västerås alluderar han ofta, gärna och lekfullt till rad litterära och filosofiska förlagor.

Annons

Descartes berömda ”Jag tänker” följs inte av ”alltså är jag”, utan av Gustafssons ironiska tillägg ”Och jag är ändå inte alldeles säker på att jag finns till”.

Den existentiella om än uppsluppna osäkerheten bildar ramen för denna tillbakablickande ”roman” som liknar en reflekterande, kritisk dagbok över det förflutna – som eventuell verklighet, eventuell fiktion. Den ironiska dubbeltydigheten illustreras redan genom berättarjaget, en svenskfödd äldre man som levt utomlands i decennier och är universitetslärare i Oxford. Med fäbless för filosofi och litteratur. Visst påminner det om någon.

Upptäckten som driver berättarjaget att skriva är själva minnesprocessen. På äldre dagar överrumplas han av minnesbilder med en krävande närvaro och ohyggligt detaljerad konkretion. I bokens trettio kapitel tycks minnena från uppväxten leva sitt eget liv, till den grad att berättaren räds för att ”drunkna” i det förflutna.

Likväl minns han och det med påtaglig förtjusning – om än med vissa reservationer – uppväxten, familjen, skolkamraterna, och naturligtvis den första fysiska kärlekens euforiska erfarenheter, liksom tonårens stora, ouppnåeliga passion, Fru Sorgedahl. Han minns inte hennes ansikte men han minns hennes sensuella, oemotståndligt lockande vackra vita armar. Gossen var smart, pigg, nyfiken, rejält brådmogen. Lekkamraterna läste Billböcker. Han läste Strindberg. Lyssnade på Mahler. Diskuterade Kant. Absolut brådmogen. Lillgammal. Eller som man säger ett halvsekel senare, nördig.

Genom hela boken minns berättaren det förflutna, och påminns oavbrutet om insikten om att allt kunde ha helt varit annorlunda. Om inte bussen hade kört fast i snödrivorna utanför Fjellsta… så hade hans far aldrig stigit in i köket hos Anderssons … och han aldrig träffat och gift sig med Anderssons dotter. Då hade berättaren inte blivit född. Det är inte bara ett hypotetiskt tankefoster för berättaren utan en fundamental insikt om världen. Som ekar av T.S. Eliot, ”Vad som kunde ha varit och vad som varit pekar mot samma slut – vilket alltid är närvarande”.

Det existentiella funderandet parat med de skarpsynta minnesbilderna gör ”Fru Sorgedahls vackra vita armar” till en intellektuellt underhållande, bitvis utmanande läsning. Men allteftersom tappar berättelsen styrfart. Bristen på en klar, eller självklar struktur gör att boken känns alltmer löst sammanfogad. Förströdd.

Man kan invända att berättelsen är kongenial: boken är en spegelbild av det irrande, planlösa minnet. Så är det. Också.

Ändå är det en sällsam njutning att läsa Lars Gustafsson. Hans suveränt flyktiga, förunderligt precisa och ironiska prosa är så lekfull, uppfriskande. Mest fascinerad blir jag av berättarens ständiga tvivel – på allt – vilket i förlängningen kan få smått katastrofala följder.

För om berättaren aldrig har fötts, har ”Fru Sorgedahls vackra vita armar” aldrig skrivits; samtidigt är den bok jag håller i handen ett övertygande motbevis. Men om nu boken aldrig har skrivits i en av alla tänkbara världen, då kan jag rimligen inte ha recenserat den. I så fall har jag inte skrivit dessa rader. Och då, käre läsare, finns inte du heller.

Mer läsning

Annons