Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Djuriskt snyggt

/

Hanna Hellquist är en oerhört säker stilist, det vet alla som läst hennes krönikor och kåserier i Dagens Nyheter. Dessutom är hon väldigt rolig, med den obligatoriska svärtan i klangbotten.

Annons

 

Och hon balanserar ideligen på gränsen mellan det personligt hållna och det uppåt väggarna (själv)utlämnande. Hon har allt man kan önska av en krönikör, med andra ord. Så, hur står hon sig som romanförfattare?
Hellquist debuterar nu med ”Karlstad zoologiska”, en självbiografisk roman som till sin komposition mycket påminner om just en krönikesamling. Humor, korta fristående kapitel och somt känns också igen från tidigare texter.

Men det finns ändå något som gör Karlstad zoologiska till en roman och inte en anhopning kåserier. Jag är inte så säker på att det är i formen skillnaden finns, men däremot i innehållet, som är allt annat än spretigt. Här samlas en rad texter som alla mer eller mindre kretsar kring Hannas pappa och hans, deras, alla djur.
Det är en relationsroman, möjligen en okonventionell sådan, men likväl. Det har talats mycket den här bokvåren om alla pappaskildringar, och även om Hellquists pappa givetvis är huvudperson i den här romanen, så delar han tronen med en rad andra varelser: hunden, lövgrodan, diamantfasanen, räven, rudan, nymfparakiten och trynsnoken för att nämna en bråkdel av de karaktärer som ”befolkar” Hellquists romanvärld.

Det är anmärkningsvärt hur underhållande det kan vara att läsa Hellquists rabblande av djurarter, sida upp och sida ner. Ibland tar ”Karlstad zoologiska” närmast formen av en fauna, oerhört informativ och bildande. Och jag, som måste sägas vara antitesen till hundälskare, får en tjock klump i halsen när Hannas irrationella pappa istället för att skonsamt avliva låter skjuta deras gamla, älskade vorsteh Ässie.
För att inte tala om historien om när Hanna som treåring går rakt in i morkullans bo i det höga gräset, och råkar trampa ihjäl hennes tre ungar så tarmarna trycks ut. Det är det otäckaste och sorgligaste jag läst på länge.

Djuren är viktiga av många skäl i Hellquists roman: de säger så mycket om vem Hannas pappa är, de berättar vad som genom alla år förbundit far och dotter med varandra. Och inte minst fungerar de ofta dråpliga anekdoterna som ett slags motvikt till, eller kanske skydd mot, allt det svåra som också ryms i den här berättelsen. Hannas pappa är inte den enklaste av människor att ha i sin närhet, det är ett som är säkert. Långa perioder av frånvaro, ansvarslöshet, fängelsevistelse och slutligen alkoholism.
Skildringarna av barnet Hannas och den vuxna Hannas upplevelser av detta väjer inte för det svåra, men mildras något av de två saker som överskuggar det mesta annat i Hannas och hennes pappas liv: djur och kärlek. Kärlek och djur.
”Karlstad zoologiska” hör måhända inte till den kategori romaner som kommer att nomineras till fina priser, om jag törs sia om det, men Hanna Hellquists förmåga att underhålla och beröra är immun mot kritikertjat om litterär kvalitet.

Mer läsning

Annons