Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du kan säga träffsäkert

/

Det är en drygt fyrahundra sidor lång drift med den svenska integrationsdebatten som Marjaneh Bakhtiari levererar med ”Kan du säga schibbolet?”, uppföljaren till den uppmärksammade debuten ”Kalla det vad fan du vill”.

Annons

I den nya romanen står familjen Abbasi i centrum – en familj som på ytan förkroppsligar idén om den perfekt integrerade invandrarfamiljen. Pappa Mehrdad är högskolelärare och integrationsdebattör, en litteraturens Mauricio Rojas som förespråkar total assimilering och tror benhårt på allas möjlighet att bli och betraktas som äkta svenskar.

Han är naturligtvis skildrad efter en grovhuggen karikatyrmodell, och hans meningsmotståndare är snara att platta till honom med precis lika förenklade argument. Men det räcker att gå till porträttet av Mehrdads egen hustru, för att löjets skimmer ska falla över hans övertygelser: Noushin är långtidssjukskriven och talar minst sagt bristfällig svenska – hon är långt ifrån den välintegrerade invandrare Mehrdad har i åtanke när han filar på sina debattinlägg.

Döttrarna Parisa och Baran däremot, är uppväxta i Sverige och relativt okunniga om sitt ursprung. Så får Parisa idén att åka till Iran och fotografera en sinezani (religiös ceremoni) för ett skolarbete. Lillasyster Baran får hänga med. Mot sin vilja, ska tilläggas, eftersom hon sett för många klipp på Youtube med kvinnor som misshandlas och arresteras.

Deras kusin Negar, som får till uppgift att guida dem runt i Teheran, har däremot inga planer på att visa upp ett traditionellt Iran. Hon gör allt hon kan för att förmedla till sina kusiner att Iran är ett moderniserat land med västerländska vanor och livsstilar.

”Kan du säga schibbolet?” är en träffsäker roman. De schematiska karaktärerna åskådliggör en likaledes generaliserad integrationsdebatt som är retorik och inte så mycket mer.

Men att identifiera brister i samhällsdiskussionen är inte synonymt med att skriva bra litteratur. Bakhtiari riskerar själv att bli just bara pratig och ordrik, utan egentlig substans. Boken är för lång, med många ovidkommande detaljer och framför allt är den övertydlig på ett sätt som till slut blir tröttsamt.

Det betyder dock inte att det inte är bra läsning. Bakhtiari är rolig och har dessutom den sällsynta förmågan att vagga in läsaren i föreställningen om att de här människorna existerar på riktigt, deras fyrkantighet till trots.

När jag ett par dagar efter avslutad bok ser något om mångfaldstema i en tidning kommer jag på mig själv med att tänka: ”Undrar vad Mehrdad kommer att tycka om det här?”

 

Mer läsning

Annons