Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ekstrand som epigon

/

Gävleförfattaren Lasse Ekstrand dras till tunga namn. I sina tidigare böcker har han skrivit om bland andra Jimi Hendrix, Ulrike Meinhof och Joseph Beuys.

Annons

Jag kan på rak arm komma på 1 000 personer som jag hellre läser om än huvudpersonerna i hans ”Kairo blues” – författarna och rötäggen William Burroughs och Hunter S Thompson – och då inkluderar den skaran mimartister.

Gonzostilen har många plagiatorer, och bland dem kan Lasse Ekstrand sträcka på ryggen, problemet är bara att det är ett vedervärdigt dravel i original som inte adlas av att ha passerat en epigon.

Ekstrands roman låter en anonym skildrare – man frestas se Ekstrand själv i rollen – rumla runt i Kairo tillsammans med Burroughs och Thompson, en rusig trio höga på den drogdimma och de uppblåsta egon som omgärdar deras hjärnor. Bakfyllefilosofin flödar i en intrig som i sig plågsamt saknar just ett flöde, och den halvimpotenta grabbigheten fyller sidorna som en airbag efter en bilkrasch.

Författaren kallar romanen för en ”hommage till William Burroughs och Hunter S Thompson”, så tecken på parodi i pastischen får antas vara oavsiktliga. Men som pastischförfattare är Lasse Ekstrand inte oäven; han har fångat den hallucinatoriska tankeströmmen och de språkliga krumbukterna väl, och likt sina hjältar kan han bronsera sjaskiga fyllehistorier till litteratur.

Men med de på förhand givna ingredienserna är det svårt att koka ihop en festmåltid. Inte ens en mästerkock kan göra god omelett på ruttna ägg.

Mer läsning

Annons