Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En intellektuellaristokrat har ordet

/

I konstessän ”Sammelsurium”, med titel från CA Ehrensvärd, lämnar Ulf Linde enligt förlaget ”något av ett konstnärligt testamente”.

Annons

Det är en essä i ordets ursprungliga mening, ett försök att närma sig seendet och hur vi betraktar konst.

Ulf Linde är konstkritikern och jazzmusikern som senast gjorde väsen av sig i spalterna när han och hustrun Nina Öhman vägrade lämna Thielska galleriets tjänstebostad, där de har varit intendenter under en lång tid. Under vårens rapportering om striden kunde jag inte låta bli att le åt Ulf Lindes säkerhet i avfärdandet av de ”nyliberala skrivbordsnollor” som ville vräka honom, och samma intellektuella aristokrat har ordet i ”Sammelsurium”.

Tankarna i boken far ut åt alla håll, från målningarna i Lascaux till bysantinska ikoner, men efter dessa utflykter återvänder Ulf Linde ständigt till ett misslyckat försök att teckna en modell, ett misslyckande som räddades av att han suddade ut några streck och där fanns hon plötsligt på papperet. Men vem eller vad hade fångat henne? Om innehållet i ”Sammelsurium” ska kokas ner till en fråga är det denna.

Ulf Linde angriper sitt ämne från alla möjliga och omöjliga flanker, och jag märker att det är svårt att kort redogöra för essäns innehåll, eftersom dess ämne tycks glida undan när man tror sig ha fångat det i handen. I förlängningen handlar det inte bara om hur vi ser målningar och teckningar, utan hur vi ser hela världen, vilken roll som ögat spelar och vilken roll fantasin och hjärnan har. I sina resonemang är Ulf Linde stundtals dunkel, med förkärlek för paradoxer, stundtals glasklar. När essän verkar vara på väg att rymma, kallar han den tillbaka med retoriska frågor som undrar vad allt detta har med ämnet att göra. Störst utbyte har jag av de partier i texten som refererar till de konstverk som illustrerar boken; de ger något att hålla fast vid i tankelekarna.

”Sammelsurium” visar på konstkritikens styrka i att, när den är som bäst, vidga upplevelsen av ett konstverk. Jag anar att jag någon gång, någonstans, inför en målning, kommer att få den där aha-upplevelsen som finns i ”Sammelsurium” men som undflyr mig under läsningen.n

Mer läsning

Annons