Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kultiverad playboys credo

/

Annons

Han var recensenten i rutan. Det fanns bara en. Filmnyheter spreds i Sverige av tv-programledaren Nils Petter Sundgren. Punkt.

Filmkrönikans pinnstela, sardoniskt leende herreman, hade ett djupt inflytande på min generation. Kanske inte så mycket för det han sa som för det han hade makten att visa. Nämligen klipp ur kommande biofilmer. Det sensationella i den saken går inte att fatta i dag.

Men hur mycket man än förknippar Nils Petter Sundgren med film – så är det lika mycket tv-historia han representerar. Genom Nils Petter – ursäkta att jag använder bara förnamnet men det har liksom blivit hans varumärke – får vi en berättelse om svensk tv. Från blurrig gråskala över maoistiskt rött till dagens skrikiga virrvarr.

Detta här framgår av Nils Petters nyutkomna memoarer under den helt korrekta titeln ”Inte bara bio”.

Förresten heter han enbart Nils i kyrkboken. Petter kom till i yran efter det att föräldrarna vunnit på travaren Petter Påg på Jägersro. ”Nils P.” blev signaturen när han började skriva i en studenttidning; ”därefter var steget kort till Nils Petter”.

Nom de plume kallar han det själv. På franska. Nils Petter hade nog velat vara fransman. De franska filmerna, den franska kulturen, den franska briljansen. Det är som om han hörde mest hemma nonchalant släntrande vid kanten av en parnass. I ett annat intellektuellt klimat än det amerikanskvulgära svenska.

Visst introducerade han både Hollywood, sexscener och satanisk skräck för tv-tittarna. Men frisinne och öppenhet är hedersord för en mondän, bildad liberal gentleman av Nils Petters kaliber. Dit hör smak också för det absurda och utmanande.

Han verkar ha flutit omkring världsvant i det svenska medieetablissemanget i 100 år. Nåja. Född 1929. Men det Nils Petter har att berätta räcker och blir över.

Jag har aldrig vikt så många hörn i en bok som den här! På varannan sida hittar jag något som jag absolut vill komma ihåg.

Litteraturen är Nils Petters värld, biorecensent blir han av ett bananskal.

Ur en studentikos miljö, krönt av galej på franska rivieran, hamnar han som lektör på Bonniers. En obetalbar förmiddag rusar Nils Petter ut till närmaste Systembolag för att fixa en pava vitt till författaren Gunnar Ekelöf som vägrar att diskutera sitt manus utan sitt morgonvin.

Evert Taube, får vi veta, var en hopplös charmör ständigt på jakt efter förskott för sina resereportage.

Den unge Nils Petter tillhör en svunnen tids akademiska brat pack. Han seglar utanför Dalarö och går i land hos Bo Strömstedt som sitter och reciterar dikter av Fröding tillsammans med poeten Werner Aspenström och legendariska förläggaren Gerhard Bonnier.

Sitt livs största intervju, säger Nils Petter, gör han med den ryska nobelpristagaren Boris Pasternak.

Och då har han ändå mött både Hitchcock, Godard, Jack Nicholson, Ingrid Bergman, Catherine Deneuve, Hollywoodmogulen Darryl Zanuck och Kurosawa. Och Ingmar förstås, otaliga gånger. Det är förresten en sak som gör mig lite fundersam. Som kritiker ska man ju helst stå utanför och inte umgås med folk man skriver om; även Nils Petter betonar detta. Icke desto mindre tycks han själv vara intim med såväl kultureliten som filmbranschen. Men det är kanske oundvikligt, för en oförbätterlig flanör med avancerad social kompetens, i en svensk ankdamm.

Nå, tv-historia, skulle det ju handla om. Nils Petter leder SVT:s Filmkrönikan från 1963 till 1991. Han är med som iakttagare hela långa vägen. Han ser tvåkanalssystemet införas och tv-huset bemannas med ”konspiratörer och rödgardister”.

Han frossar i ironiska beskrivningar av SVT2 som den kommunistiska kanalen. Men ger – inte särskilt motvilligt utan med sitt ständigt öppna sinne – i slutänden erkännande till den kreativitet och ambition som fanns en gång.

Han förespråkade tidigt reklam-tv. Verkligheten har bevisat hur fel jag hade, erkänner Nils Petter.

Som dessutom varit med om TV4-starten, samt skrev för både kvällspress och de lite exklusivare veckotidningarna.

Det blir en himla massa sladder. Mycket ”det påstås”, och ”det sägs”.

Som man från en annan tidsålder verkar Nils Petter för övrigt tycka att han kan tillåta sig en mindre fräsch kvinnosyn där äldre aktriser förlöjligas och horor verkar lyckliga.

Jag tror till och med att han gillar att framstå som milt gubbsjuk gubbe. Bokens omslagsbild säger egentligen allt: författaren bär RÖKROCK!

Han drar sig inte för att nedvärdera (Sara Lidman, Gunnar Bergdahl). Tilde de Paula och Rickard Olsson som morgonprogramledare tilldelas ”ofta naiva åsikter”.

Annat som Nils Petter tycker bestämt:

”Moderaterna borde ägna sig åt vad som helst utom kulturpolitik”.

Kay Pollaks ”Så som i himmelen” är kort och gott ”emotionell våldtäkt på publiken”.

”För att finna kulturella inslag i Tv4:s program måste man ha ett starkt förstoringsglas.

”Johan Glans talanger som ståuppare skulle bättre lämpa sig för en varmkorvgala”.

”Inte bara bio” är intressant därför att den ger en bild av en kultiverad playboy, av en antagligen snart utdöd sort. Han är inte bara Filmkrönikan-mannen.

Vilket rikt liv! Som av bara farten, eller kanske av den grundmurat borgerliga starten.

Och så får man alltså en inblick i vardagen i 1900-talets och 2000-talets tv-hus. Nils Petter skriver lika oblygt drygt som lättsamt ironiskt.

Men han upprepar sig. Pratar på. Flera anekdoter återkommer i olika kapitel. I en finare värld som den Nils Petter kommer ifrån hade det fortfarande funnits förlagsredaktörer som gripit in och skapat stringens i memoarernas finrumsskvaller.

Mer läsning

Annons