Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Pippi i koppel

/

Ingela Wall har läst komikerkollegan Zinat Pirzadeh. Romanens Shirin är uppvuxen i Iran med sin stora muslimska familj i staden Zadrabad. Hon är hårt bevakad av sin mor, far, sina många bröder och tjänstefolk.

Annons

Från sin mor saknar hon en uppmärksamhet, kärlek och värme som aldrig vaknar.

Shirin får växa upp under revolutionens genombrott i Iran och upplever en vardag av örfilar, bortgifte, avrättningar, vänner som mördas och tar livet av sig, ett samhälle med månggifte och offentlig stening av en kvinna som varit otrogen. Men Shirin vill vara en fri själ och ger sig in i möten och äventyr som ett nyfiket barn. Inom henne finns en feministisk kamp för kvinnans rättigheter där hon och en vän skolkade från skolan för att kunna jobba på ett tidningsblad som ifrågasatte kvinnors orättvisor. Detta ledde dock till ett dygns arrest för Shirin och avrättning för hennes 16-åriga vän.

Shirins uppväxt gestaltar en tid och anda i Iran där frihet inte var självklart. Shirin framställs som en mycket förnumstig och klok flicka som, trots de obeskrivliga törnar som drabbar henne, behåller sin styrka och skärpa. Shirin blir som många andra kvinnor bortgift och gravid men bestämmer sig för att fly för att ge sin dotter ett friare liv. Om titeln är menad som symbol för den lilla flickans uppväxt, en fjäril i koppel, skulle jag vilja symbolisera den till Pippi Långstrump i koppel.

Zinat Pirzadeh känner gemene man kanske främst igen som kvinnan som flydde med sitt barn från Iran och blev komiker i Sverige.

Den lite mer pålästa kanske vet att hon är utbildad syokonsulent, har ett hus i Glommerträsk utanför Arvidsjaur, dit hon kom som flykting 1991 och trots att hon sagt att hon älskar sitt hemland har hon ännu inte kunnat återvända till Iran.

De problem jag har när jag läser boken är att huvudkaraktären har den allvetande berättarrösten. Pirzadeh väljer att känna till det inre livet hos många karaktärer vilket gör att både trovärdigheten och fokus slirar. Eftersom romanen är skriven som en återberättelse av vad som hänt innan hon själv var född, samt som barn, blir texten något distanserad. Många närstående människor dör på brutala sätt och jag kommer på mig själv att tänka här borde jag ju gråta, men distansen i berättandet ligger för långt ifrån mina känslor. Muslimska begrepp som nämns ges en pedagogisk förklaring: manto – en slags kappa, maghnaeh – trekantig huvudduk, kafan – tygstycke för döda; jag inbillar mig att författaren vill undervisa mig och jag tappar känslan. Jag upplever texten som om Pirzadeh satt vid en lägereld och berättade högt sina historier ur sitt liv.

Pirzadehs humor spricker fram som sol i regn. När Shirin var gravid och gick över tiden: Jag tänkte att barnet redan var likt mig, eftersom jag själv alltid var dålig på att passa tiden. Eller när Shirin frågade sin farmor varför hon sparade sitt hår så långt, farmor svarade: för man inte får ta med sig kudden i graven.

Jag kan förstå varför Zinat Pirzadeh skrivit boken. Hon har otroligt mycket att berätta om sin uppväxt i Iran, vilket jag även uppfattar henne de gånger jag sett henne i intervjuer eller framträda på scen. Nu finns hennes minnen på pränt för framtiden och förhoppningsvis blir fler fjärilars röster hörda. n

Mer läsning

Annons