Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sockersjuk debutroman

/
  • Aleksander Motturi vet allt om diabetes efter att ha skrivit en roman om en man som får diagnosen diabetes mellitus.

Äntligen får han diabetes. Efter ett liv av alldaglighet, som kontorsråtta i oljebranschen, en grå klump av trist vardag, får berättarjaget i Aleksander Motturis debutroman diagnosen diabetes mellitus.

Annons

Han blir extatisk. Omgivningen oroas, men själv strålar han, ty livet som nolla är över. Nu är han någon. Han är diabetiker.

Det namnlösa berättarjagets ton är den nyförälskades; han gör landstingsgrått på vårdcentralen rosenskimrande, han gör väntetiden i apotekskön till dagens höjdpunkt. Sjukdomen blir hans största hobby.

”Det är som om jag bär på ett spår av någonting hemlighetsfullt, någonting som ger mig en särskild karaktär och styrka. Jag kan tänka mig att det är så det känns för andra människor som har någonting egensinnigt över sig. En religiös tillhörighet.”

Euforin förbryllar. Först halvvägs in i romanen, när diabetikern har följt med sin sambo till New York där hon ska agera curator för en konstutställning, börjar jag ana konturerna av vad Motturi vill med sin text. Om jag inte tar helt fel är det en drift med den rådande tidsandans besatthet av personlighet. Det värsta som kan drabba en människa är att inte ha en särprägel, till och med en kronisk sjukdom är bättre. Författaren kör också in kanylen i offermentaliteten och injicerar satir i viljan att tillhöra en förfördelad samhällsgrupp.

Inledningsvis irriterar berättarjagets hurtighet, och hans utläggningar som nybliven diabetesnörd är sövande, men när jag börjar uppfatta humorn i romanen, finns det stycken som är mycket underhållande – jag älskar exempelvis hur han funderar på att byta efternamn till Mellitus.

”Diabetikern” kan även ses som en spegelvänd ”Gilla läget”, Barbara Ehrenreichs bok om det positiva tänkandets tyranni som hon slogs av efter att ha drabbats av bröstcancer. I Aleksander Motturis version är det inte omgivningen som peppar med positivt blaj, utan det är istället den sjukdomsdrabbade som får fnatt, blir en vandrande smiley.

Debutromanen har barnsjukdomar, som debuter brukar ha, men ingen så allvarlig som diabetes. För det är en allvarlig sjukdom, även om det här framställs som att det värsta som skulle kunna hända berättarjaget är ett botemedel.

Mer läsning

Annons