Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En surgumma i ett leende land

/
  • SMILEYFARAN. Författaren Barbara Ehrenreich har skrivit en bok om ett samhälle där det positiva tänkandet har blivit en religion och farorna med detta fenomen.

Annons

Le, annars jävlar! Ett krampaktigt, stelt och hysteriskt leende är en obligatorisk amerikansk accessoar, ett medborgarmärke i form av en smiley. Men den äkta glädjen har förvanskats till en ideologi, nästan en religion, som har gjort det positiva tänkandet till den enda tillåtna synapsvägen, även om det inte finns mycket att vara positiv åt.

”Positivt tänkande hade upphört att bara vara ett läkemedel för de ängsliga eller ett botemedel för dem som var psykosomatisk betryckta. Det höll på att bli en plikt som ålades alla vuxna amerikaner”, skriver Barbara Ehrenreich i sin återhållsamt ilskna essäbok ”Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.

För en naturlig surgumma som Barbara Ehrenreich, måste det vara påfrestande att leva i en kultur där allt utom ständigt uppåtpekande mungipor tyder på en svårtartad psykisk åkomma. Hon hävdar att hennes vilja att skriva om det positiva tänkandets skadlighet uppkom när hon diagnosticerades med cancer och fick höra att hon skulle motta beskedet med ett leende, men man anar att detta är en bok som hon har väntat hela livet på att få skriva.

Bröstcancer var inte en fasansfull livsupplevelse, fick hon veta, det var en förklädd välsignelse, en möjlighet att växa som människa och uppnå andlig närhet. När hon på cancerforum på nätet skriver om sin ilska inför sjukdomen, jagas hon snabbt bort av den clownleende mobben som uppmanar henne att söka hjälp. Frågan är vem som behöver hjälp – den som tar beskedet med ilska och förtvivlan eller den som jublar av glädje?

Ehrenreich börjar sin resa för att strö salt i sockret genom att punktera myten om det positiva tänkandets inverkan för tillfriskning, en forskning som hon punkt för punkt ifrågasätter. Att le sig igenom hela sjukdomen är kanske lättare för omgivningen, menar hon, men inte för den drabbade.

Från cancerkliniken söker hon sig vidare ut i samhället i sin jakt på det positiva tänkandets apostlar. Motivationstalare, predikanter (”Gud vill att du blir rik”), konsulter, psykologer … Några av måltavlorna är väl enkla, inte värdiga Barbara Ehrenreichs skrämmande pilspetsintelligens, som när hon massakrerar boken ”The Secret”.

Mest intressant är hejaklackskulturen såsom den ser ut på toppnivån, maktens män där sockret också har stigit dem åt huvudet. George W Bush var känd för att inte vilja ha pessimister i sin närhet, och motviljan mot nejsägare slutade med katastrofala krig och en ekonomi i spillror; så var han också cheerleader under studietiden.

”I det positiva tänkandets värld är det inte andra människors uppgift att få stöd eller att komma med ovälkomna bedömningar av verkligheten. Deras uppgift är bara att stödja, berömma och bekräfta.”

Argumentationens crescendo är kapitlet om hur positivt tänkande bidrog till den ekonomiska krisens avgrundshål. Finansanalytiker som höjde ett varnande finger ignorerades eller sparkades ut. Bubblor hämtar sin livslus från det positiva tänkandet, förhoppningen om att man ska hinna ur racet före att bubblan spricker och såpan blir till var.

För svenska läsare är smiley-tyrannin inte lika kvävande, även om den finns här också, i mindre format, och att vi som en sammanlänkad ekonomi drabbas av dess tsunamivågor som hugger även mot våra stränder.

Men en aspekt är lika tydlig hos oss, under senare år – förskjutningen av ansvar från samhället till individen. När sjukdom och ekonomisk kollaps drabbar individen, är det för att denna själv har dragit på sig gudarnas illvilja. I positivismens ideologi kan man tänka sig själv frisk och med sina tankar attrahera rikedom. Den som är fattig och sjuk har helt enkelt underlåtit att sockra sin mentala åker och får gråta under missväxtens skördetid. Så länge gråt inte kriminaliseras, vill säga.

Mer läsning

Annons