Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En underbar återkomst

/
  • Överraskar. Det kan sägas redan nu att Magnus Dahlström kommit tillbaka från tystnaden med en av årets bästa svenska romaner.

Annons

Efter ett par prosaböcker som ”Fyr” och ”Papperskorg”, och inte minst efter det omstridda dramat ”Järnbörda”, var den unge Magnus Dahlström åren kring 1990 en av Sveriges mest omtalade författare. Men det blev snart helt tyst om Magnus Dahlström, och han har väl på sina håll betraktats som en före detta. författare.

Men det var lyckligtvis fel, för nu återkommer Magnus Dahlström med en femhundrasidig roman ”Spådom”, som vederlägger alla antaganden om ett avsomnat författarskap. Tvärtom, han har utvecklats under de tysta åren, och denna märkliga nya roman är utan tvekan det bästa han hittills skrivit.

”Spådom” består av tre skilda berättelser som trots att de handlar om olika personer och olika händelser är så till den grad sammantvinnade, att man redan under läsningen börjar blanda samman dem. Det har säkert också varit författarens avsikt.

De tre olika jagberättarna har ett likartat – och stört – förhållningssätt till verkligheten, och författaren borrar sig envist in i deras tänkande och drar den lätt motspänstige läsaren med sig.

Den förste är en läkare, som mitt i skogen oväntat råkar på ett skadat barn och en chockad vuxen. Han räddar rådigt barnet men får för sig, att den vuxne mannen uttalat en spådom mot honom, och denna imaginära spådom uppfyller sedan hans tankevärld, och han handlar och tänker tvångsmässigt utifrån de föreställningarna.

Den andre berättaren är också en myndighetsperson, en polis, som vid hanteringen av en incident får för sig att hans kvinnliga kollega beter sig olämpligt och sedan börjar förfölja honom. Han utvecklar en ren paranoia och befinner sig också i position att kunna få bort kollegan. Läsaren inser att det egentligen är berättaren som är den förföljande men har bara att plågat följa polismannens förvridna verklighetstolkningar.

Den tredje berättaren och myndighetspersonen är socialsekreterare, och honom får vi följa i flera år, ända tills historien på de sista sidorna på ett märkligt vis knyts ihop med den första. Slutet är en riktig tour de force, och hur ofta kan man säga det om ett romanslut?

Socialsekreteraren är liksom sina två föregångare en prudentligt plikttrogen regelföljare och rättshaverist, och han är fixerad vid ett medfött handikapp hos hustrun. Hon har en förtvinad vänsterhand med bara tre fingrar, något som mannen hela tiden reflekterar över. Ständigt iakttar han dottern, för att se om hon också inte har något dolt handikapp. Dessutom känner han sig svårt och inbillat förföljd av en klient.

”Spådom är en sinnrikt sammanfogad och originell roman men samtidigt berättad på en klar, enkel och skenbart konstlös prosa. Berättartekniken är raffinerad, och författaren lyckas integrera de här störda människornas sätt att tänka med sin prosa.

Upprepningar, tvångsmässiga tankeföljder, ett slags förtingligad syn särskilt på barn och hustrur, ett pedantiskt redovisande av klädsel och föremål, allt ger suggestiv tyngd åt de här tre männens verklighetsuppfattningar. Hur många ytligt sett välfungerande men i själva verket djupt dysfunktionella människor låter vi oss egentligen styras av?

Det är visserligen bara januari, men rimligen kommer ”Spådom” att räknas som en av 2011 års allra bästa svenska romaner.

Mer läsning

Annons