Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En underbar tripp till Helsingfors

/

Annons

Jag är nyss hemkommen från Helsingfors, har inte riktigt hunnit landa på svensk mark ännu. Och faktiskt inte heller ordentligt i 2000-talet, för min resa har inte bara varit i rum utan också i tid.

En veckas vistelse blev det på ett ungefär, i 60- och 70-talens musikaliska och politiska Helsingfors. Även i de tre följande decennierna stannade jag ett tag, kände 80-talets nyliberala vindar blåsa och Tjernobyl-rädslan krypa in under skinnet, följde med in i EU-medlemskapet på 90-talet och såg hur pokerspel blev ett yrke i vår absoluta nutid.

Kjell Westös ”Gå inte ensam ut i natten” är en av de där romanerna som förmår göra detta med sin läsare; förflytta en i tid och rum, rycka en ur vardag och verklighet så att det rent fysiskt känns som om man befinner sig på de platser som han skildrar.

Det är den sista, fristående delen i en kvartett romaner om Helsingfors som inleddes med ”Drakarna över Helsingfors” (1997) och följdes av ”Vådan av att vara Skrake”(2000) samt ”Där vi en gång gått” (2006).

Jag har inte läst någon av de tidigare, vilket inte heller på något sätt är nödvändigt för att tillgodogöra sig den fjärde delen.

Frank Loman, frilansskribent och författare född i början på sextiotalet, är den som håller i pennan i den här 550-sidiga storyn. Det är genom hans försorg som berättelsen om de tre vännerna Jouni, Ariel och Adriana blir skriven.

De tre möts under åren när 50-tal övergår i 60-tal, när den nya musiken kommer, de bildar ett band, lyckas inte riktigt och så småningom splittras gruppen – ja, precis det där som skildrats tusen och åter tusen gånger redan.

Men det spelar ingen roll, för i den här finska tappningen är det bättre än majoriteten av de skildringar av den här tiden som jag läst tidigare.

”Gå inte ensam ut i natten” är ett tidsdokument, en realistisk klasskildring, som är samhällsnära, långt från fantasivärldar och lyriska kullerbyttor.

Musik- och politikreferenserna står som spön i backen, och trots att jag skulle kunna vara utan några sidor utredande text om gitarrsolon, sker berättandet med en detaljrikedom som ytterst sällan känns överlastad.

Westö ligger nära både den tid och det samhälle han skildrar, såväl i språk som i de företeelser som avhandlas. Vardagsnära. Men vad den här tegelstenen först som sist är och förblir, är en relationsroman som varken förskönar eller svartmålar. Det är en osedvanligt uppriktig skildring av hur komplext det är med människor som kommer och går i ens liv.

Med övertygande hand lotsar Westö mig genom flera decennier, in i en berättelse vars ursprungliga drivkraft är Frank Lomans förbindelser med de tre vännerna Jouni, Ariel och Adriana.

Här skildras vänskap och kärleksrelationer, splittringar och återföreningar, band som aldrig kan upplösas och förluster som man bara har att bära med sig. Det är Jouni, Ariel och Adriana och hur deras liv tar olika svåra vägar, men det är också Frank Lomans egen uppväxt med den livslånga förälskelsen i Adrianas lillasyster Eva i centrum.

Att ge sig på att försöka förklara handlingen med alla dess förvecklingar är ett alldeles för utrymmeskrävande företag, Kjell Westös roman är inte en grundstory enligt schema 1A – den är en hel värld.

Det långa tidsperspektivet är romanens absoluta förtjänst, inte bara för att det bidrar till att skapa trovärdighet och tyngd åt boken. Snarare är det för att det ger utrymme att skildra människor som bidar sin tid på ett makalöst sätt. Personerna i Westös ”Gå inte ensam ut i natten”, de som förblir vid liv, återvänder ständigt till varandra på ett eller annat sätt. Trots, eller tack vare allt som hänt.

De flesta av karaktärerna följs under fyrtiotalet år, och under den tiden hinner väldigt mycket hända i en människas liv.

Och ändå finns hela tiden det gamla kvar, för en del strax under ytan, för andra djupt undanträngt. Saker kan gå snett, men allt finns kvar. Tiden läker måhända en del sår (inte alla!), men den raderar inget.

Flykten in i denna fiktiva värld, min hittills enda resa till den finska huvudstaden, blev så verklig och autentisk att när Westö mot slutet av romanen låter Frank Loman ta berättelsen in i vår samtid var det nästan obehagligt. Helt plötsligt igenkännbara artister, referenser till Europaparlamentet och saker som nyss skedde. Det stör lite, att bli utkastad på det sätter ur fiktionens skyddade värld.

Men denna pseudoprotest är den enda jag egentligen har, mot en på alla sätt helgjuten, vindlande, episk – Riktig Roman.

Mer läsning

Annons