Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En utmärkt tråkig barndom

/

Det finns gott om framstående akademiker inom humaniora i Sverige. Men det är ganska få som kommenterar sin samtid, ger sig in i samhällsdebatten och populariserar sitt ämne utan att bli ytliga. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman är ett bra exempel på någon som har gjort just det.

Annons

Han har en fantastisk akademisk karriär bakom sig – krönt av professuren 1979 i Göteborg – samtidigt som han har varit en lysande folkbildare. Professuren lämnade han våren 2006.

Det är väldigt svårt att kortfattat sammanfatta Liedmans rika produktion. Hans översikt och introduktion i ämnet idéhistoria, ”Från Platon till Lenin”, har tryckts i ständigt nya upplagor. Den har klassikerstatus och har uppdaterats flera gånger; den senaste heter ”Från Platon till kriget mot terrorismen”. För den mäktiga studien ”I skuggan av framtiden” fick han Augustpriset i fackboksklassen 1997. Boken är till brädden fylld av kunskap och söker svar på, med avstamp i upplysningen, vad som skiljer moderniteten från tidigare epoker.

I ”Att se sig själv i andra” återupprättar han det otrendiga begreppet solidaritet och synar det trendiga begreppet frihet. Det senare våldsamt missbrukat, inte minst av politiker. I ”Ett oändligt äventyr” (2001) utreder han bland annat frågor som rör skillnaden mellan information och verklig kunskap. Han har haft en osviklig förmåga att finna ämnen som samtiden ropat på en fördjupning av.

Han har blickat bakåt, analyserat samtiden och försökt se möjliga riktningar in i framtiden. Han har rört sig lätt och ledigt mellan olika strömningar – bland mycket annat inom politiken, vetenskapen, ekonomin och religionen – som har format vår bild av världen och människans plats i den.

När man läser Liedman slipper man klichéer. Det är aldrig tråkigt att läsa honom.

Det känns naturligt att han nu sammanfattar sitt liv i en självbiografi, ”Blickar tillbaka”. Hans läsare har naturligtvis stora förväntningar, men inledningsvis är det tungläst. Om sin barndom skriver han: ”Man talar ofta om hur viktigt det är för barn att ibland ha tråkigt. Bara på det sättet kan deras kreativitet komma igång. Kanske är det riktigt. I så fall hade jag en utmärkt barndom.” Det är ganska tråkigt att läsa om Liedmans barndom, men kreativitet har han ju inte direkt saknat.

När han berättar om hur han inleder sina studier, bland annat i latin och litteraturhistoria, blir det något mer intressant. Vi får följa honom på en ganska krokig väg, över perioden som biträdande kulturchef på Sydsvenska Dagbladet, fram till dess att han hittade fram till ämnet idéhistoria, som han sedan briljerat i under så många år. Skildringen känns mer spännande ju mer lärd Liedman blir.

Vissa ämnen återkommer han till, som intresset för marxismen. Hans hållning gentemot den har, typiskt nog, varit ambivalent. Även när den var som allra mest populär. Enstaka gånger, exempelvis när han berättar om tvärvetenskapliga projekt, lyser engagemanget tydigt igenom.

Men som en sammanhängande berättelse saknas nerv och, förvånande nog, särskilt många djupdykningar.

Berättelser om karriärens framåtskridande varvas med kortare episoder ur hans privatliv, om hans två längre förhållanden och om barnen. Han har naturligtvis även träffat rader av fängslande personer inom den akademiska och intellektuella världen, men mötena med dem skildras inte särskilt utförligt. Tonen är väldigt, väldigt sympatisk – Liedman är ödmjuk och när det gäller existentiella frågor, klok. Men det hjälper tyvärr inte särskilt långt vad gäller helheten. ”Blickar tillbaka” är trevlig.

Mer läsning

Annons