Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ernestams fantastiska fantasi saknas

/
  • Maria Ernestams nya roman har inget av det fantasteri som bar hennes tidigare, tyvärr.

Maria Ernestam brukar vara lite lätt obehaglig att läsa. På ett bra sätt, givetvis. I romaner som debuten ”Caipirihna med döden” och ”Busters öron” har hon blandat in ett stråk av övernaturlighet eller fantasi i helt vanliga nutidsvardagar och på så sätt tagit sig an stora frågor om moral och kärlek, hat och hämnd.

Annons

I nya ”Alltid hos dig” lämnar hon fantasin därhän och skriver en mer konventionell roman. Den utspelar sig nu, kring Inga som hastigt mist sitt livs kärlek och jobbat som en galning för att förtränga och nu sitter i släkthuset på Marstrand, och den utspelar sig då, kring Rakel som tar tjänst som jungfru hos en skofabrikant i första världskrigets Göteborg.

Rakel är Ingas mormor. På Marstrand hittar Inga en låda med brev från Lea som var frälsningssoldat och missionerade i Afrika, brev förmodligen skrivna till farmodern. Inga börjar forska.

Och förstår ganska snart att nånstans finns en släkthemlighet dold.

Samtidigt har hon sin sorg ständigt närvarande.

Maria Ernestam hoppar obehindrat mellan nu och då och trots att linjerna mellan de två kvinnorna, Inga och Rakel, och deras öden inte alltid är raka och tydliga så fungerar tidshoppen.

”Alltid hos dig” är en fin bok om hur stark kärleken kan vara och förlusten. Ernestam skriver vackert.

Men man saknar ändå det där stråket av övernaturlighet, eller fantastisk fantasi. För att man vill ha det där obehaget, eller den där kittlingen. För att man förväntar sig det av Maria Ernestam. För att utan det blir ”Alltid hos dig” en rätt ordinär bok om kärlek och saker dolda i det förflutna som letas fram.

Därmed inte sagt att man inte har en helt okej läsupplevelse med Ernestams nya. Men inte alls obehaglig.

Mer läsning

Annons