Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett liv i lekande lycka

/
  • LYXIGT. Familjen Morey i Jonathan Dees

Att vara rik i litteraturen, och kulturlivet i stort, är betydligt mindre behagligt än att vara rik i verkligheten.

Annons

Ackumulerande av reellt kapital istället för kulturellt dito är en dödssynd, och när de rika och vackra träder in på de vita sidorna, vet man att det kommer att sluta illa för dem, likt för slampan i en skräckfilm.

Så när Adam och Cynthia Morey gifter sig i den fantastiska inledningssekvensen i Jonathan Dees imponerande ”The Privileges”, som med sina glidmedelsmeningar kryssar likt Brian De Palmas steadicam mellan romanens karaktärer, tror man att det är inledningen till en klättring på statusstegen som slutar i ett fall. Unga, vackra och på väg mot en oanad rikedom, med en perfekt privilegierad familj där sonen och dottern är söta som barnmodeller.

Jonathan Dee följer familjen genom åren, där varje kapitelskifte markerar att några år har förflutit. Adam är till en början fast på en stor finansfirma, men när han byter arbete läggs den röda mattan snart ut för honom, den som leder till bordet där ”masters of the universe” – Tom Wolfes uttryck från ”Fåfängans fyrverkeri” – dinerar.

Han blir företagets kronprins, med sexsiffriga bonusar som fyller hans fickor, men den nya framgången är inte nog. Cynthia försöker på hemmaplan att mejsla ut en meningsfull tillvaro, vilket är svårt när de långa eftermiddagarna med barnen ter sig ändlösa. När Adam får en möjlighet att ge sig in i insiderhandlandets skuggsida accelererar resan snabbt in i privilegiernas posha värld. Familjen ackumulerar den typ av rikedom som det krävs anställda för att kunna klura ut hur den bäst ska spenderas.

Även om Tom Wolfe är en given referenspunkt, med hans satiriska röntgenöga för de övre samhällsskikten – och kanske även Bret Easton Ellis märkesrabblande moralsaga ”American psycho” – går mina tankar istället flera gånger till Don och Betty Draper i tv-serien ”Mad men”. Cynthia har Bettys distanserade, känslomässigt kalla personlighet, och likt Don kommer Adam från enkla förhållanden och har tagit sig dit han är på egna meriter, med ett vinnande leende och en kall beräkning som en konkurrent beskriver som ”att du är en av de där killarna som verkar sakna en del i hjärnan: inget samvete”.

Familjen fryser banden till släkten och det förflutna, och de verkar inte heller ha ett socialt umgänge i sin bubbla av självtillräcklighet.

Adam ser sina insideraffärer som brott utan offer, och när han avslöjar sin kriminalitet för frun, reagerar hon inte med förfäran över att deras palats har byggts på en rutten grund: ”Du är en man, Adam. Du är en man bland män.” När barnen växer upp försöker sonen att bygga ett eget liv utanför luftslottet, medan dottern blir ett slags Paris Hilton-karaktär, utskjuten som en glamourös kula i New Yorks nattliv.

Den enorma rikedomen används till donationer, vilket, mellan raderna, ligger till grund för en intressant reflektion kring välgörenhet. Är välgörenhet moraliskt oproblematisk när privatpersoner kan tvätta sina smutsiga själar och känna mening på bekostnad av att andra är mindre lyckligt lottade?

Vad Jonathan Dee själv anser om detta, och romanens andra frågor kring privilegier, döljs i periferin, utan fokus. Att familjen Morey kan glida genom sin guldglitterbeströdda tillvaro utan konsekvenser ter sig kanske för vissa läsare frustrerande, och det frustrerade även mig.

Men hur ofta straffas de största elefanterna bland kriminella? De flyger i sina privata jetplan högt ovan rättvisan. Vi vet förstås inte vad som händer när finanskrisen slår till, men någonting säger mig att Adam och Cynthia aldrig drabbas av olyckan eftersom den helt enkelt inte existerar i deras uppfattning om världen.

Fotnot: Vi har recenserat originalutgåvan. ”The Privileges” finns ännu inte i svensk översättning.

Mer läsning

Annons