Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett verbalt rus

/

Annons

Sällan har jag träffat en mer hyperenergisk, sprudlande entusiastisk och liksom rusigt lycksalig författare än Orhan Pamuk, som jag intervjuade för snart tio år. Jag blev alldeles tagen av hans kompromisslöst goda humör, omutliga självförtroende och pojkaktiga nyfikenhet.

När jag nu läser han första icke-fiktiva bok, ”Andra färger – Essäer och en berättelse”, är det också den intensiva personen Orhan snarare än författaren och Nobelpristagaren 2006 Pamuk som jag påminns om.

Essäsamlingen består av inte mindre än 73 olika texter. Litterära essäer om kollegor och det egna författarskapet. Journalistiska artiklar. Personliga texter om den avlidne far och den älskade dotter. Kärleksförklaringar till hemstaden Istanbul. Självbiografiska krönikor om hemska vaccinationer och hundar. Politiska kommentarer. Reseanteckningar. En utmärkt intervju med Pamuk själv. Därtill självbiografisk barndomsnovell.

Allting skrivet under de senaste trettio åren. Allting nedtecknat liksom i ett verbalt rus. Fyrahundra boksidor. Man blir alldeles matt. Och betagen.

Boktiteln är en typisk Pamukordlek: flera av hans romaner har färger i titlarna – ”Den vita borgen”, ”Den svarta boken”, ”Mitt namn är röd”.

Andra färger ger en just en annan, betydligt mer personlig bild av författaren. Sammantaget är det ett slags katalog – för övrigt ett av Pamuks käraste teman – över författarskapet, låt vara att Pamuk inte ens fyllt sextio år och drömmer om att skriva ytterligare sju stora romaner. Skulle inte bli förvånad om drömmen besannas.

Så har han arbetat i stort sett tio timmar om dagen sedan 31 års ålder, ensam i skrivarlya med en av de finaste utsikterna över Bosporen och sitt älskade Istanbul. ”Jag arbetar som en tjänsteman”. ”Jag behöver en påhittad värld lika väl som en sjuk patient behöver ett piller varje dag”.

Bokens krönikor och vardagsfärgade texter är bitvis skojiga och intressanta, bitvis lättsamma, snabbt bortglömda. Annat berör ämnen som återkommer i hans romaner: att som turk befinna sig mellan öst och väst, att försöka imitera européerna men tvingas upptäcka sin egen schizofrena identitet. Denna turkiska schizofreni gör för övrigt människor bara mer intelligenta, enligt Pamuk. Alltså om man vågar motstå entydighetens (läs enfaldens) lockelser, som nationalism och fundamentalism.

Pamuk har aldrig varit politisk aktivist utan mest tvingats till ställningstaganden, ofta på grund av smått absurda omständigheter. Som när han ställdes inför rätta i Turkiet efter att en intervju – i en schweizisk tidning! – ha nämnt folkmordet på en miljon armenier 1915 och det pågående folkmordet på kurder. Ord kan som bekant vara sprängstoff i totalitära regimer.

Orhan Pamuk är långt ifrån någon Vaclav Havel eller Liu Xiaobo, årets Nobelfredspristagare. Det handlar inte om ointresse – minns hans mycket politiska roman ”Snö” – utan mer om att hans liv uppslukas av en enda passion med två sidor: läsa och skriva.

Så är de litterära essäerna bokens mest givande, såväl när Pamuk skriver om sina egna böcker som om sina husgudar, allt från Sterne och Stendhal till Thomas Bernhard och Mario Vargas Llosa.

En särställning intar ryssarna, Nabokov men framför allt Dostojevskij. Egentligen ganska logiskt. Liksom ryssarna har Pamuk alltid levt med en känsla av att befinna sig i periferin i förhållande till världens centrum, Europa. I jämförelse med ryssens dystopiska mörker– kryddat med fanatiskt antisemitism – framstår dock turken som en ljusgestalt.

Orhan Pamuk har konstruktivt lyckats omvandla sin devota beundran och utvecklat en egen och egensinnigt litterär identitet, lika omisskännligt turkisk som europeisk.

Pamuk ger världen fler färger.

Mer läsning

Annons