Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Extremt jagfixerad

/

Dagens litteratur sägs vara extremt självupptagen – med norrmannen Karl Ove Knausgårds självbiografiska ”Min kamp” som exempel. Sex omfångsrika delar! Om en person på ännu inte 50! Vem tror han att han är!

Annons

Man kan tolka det som storhetsvansinne eller som exhibitionism i tiden.

Men litteraturvetaren Ingrid Elam ger saken ett bredare perspektiv i sin förtroliga essä ”Jag”. Hon möter ”jag” genom historien. Och det finns många redan tidigt. Från Sapfos hänsynslöst självutlämnande strofer för 2 500 år sedan, till den unge Werthers 1700-talslidanden, till 2000-talets skandalböcker av Maja Lundgren och Lars Norén.

Frågan Ingrid Elam ställer sig: vem är jag? Vem är jaget i texten?

Svaret verkar vara att frågan egentligen borde ställas annorlunda: vad är jag? Det handlar nämligen alltid om en konstruktion, en fiktion. Såväl i jagromaner som i dagböcker och bekännelser.

”Hur självbiografiskt jaget än är blir det alltid en annan när det omvandlas till litteratur och möter sin läsare”, menar hon.

Den amerikanska poeten Emily Dickinson (1830–1886) hamnar under kapitelrubriken ”Jag är ingen”. Jaget hos Dickinson uppträder i ett otal förklädnader och värnar författarens integritet, konstaterar Ingrid Elam.

Som raka motsatsen framstår den framstormande ryska revolutionspoeten Majakovskij när han grandiost utropar ”här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år” i ett ”Moln i byxor”1915.

Om jaget i August Strindbergs ”En dåres försvarstal” säger Ingrid Elam:

”Han är ett modernt, problematiskt jag, kanske det första i en svensk roman”.

Av Strindbergs samtida Victoria Benedictsson, som debuterade under pseudonymen Ernst Ahlgren, krävdes dock förställning för att bli erkänd. Den dagbok hon också skrev skulle inte ha kunnat ges ut under hennes livstid: ”I dagboken finns hennes sanna jag, i offentligheten och i den litteratur hon publicerar måste hon spela en roll, lägga band på sig och behaga”.

Fortfarande finns liknande förväntningar på manliga respektive kvinnliga författare. Kön och status spelar roll; dagboksskrivaren Lars Norén behöver inte passera samma mediala skärseld som Carina Rydberg och Maja Lundgren efter till synes utlämnande ”Den högsta kasten” respektive ”Myggor och tigrar”.

Andra moderna jag strävar snarare att spegla omvärlden än sig själva. Norska författaren Jan Kjaerstad får representera ”det kalejdoskopiska jaget” med komplexa samhällsskildringar som gestaltar människans möjligheter.

Bokjaget kan tydligt vara ”en annan”. Exempel: Jonas Hassen Khemiris ”Ett öga rött” som inte ska läsas självbiografiskt även om vissa tondöva kritiker gjorde det, grymtar Ingrid Elam.

Men hur läser man när författaren själv envist påstår sig vara identisk med det textens jag? Jaglitteraturen har otvivelaktigt många blindskär. En roman kan långt senare tolkas självbiografiskt, medan en privat bekännelse istället kan omdefinieras som tillrättalagda minnen med ett underliggande syfte, och typisk för sin politiska tid (Jan Myrdals ”Barndom”).

Ingrid Elam avsmakar givetvis den gamla madeleinekakan hos Marcel Proust – som om någon jagade jagets mysterium.

Kända titlar av intresse för jaghistorien är också bland annat Lars Gustafssons ”Herr Gustafsson själv” (1971), Sven Lindqvists ”En älskares dagbok” (famös 1981) och Marguerite Duras ”Älskaren” (1984).

Allt fler berättelser skrivs utifrån ett jag – konstaterandet utgör en utgångspunkt för Ingrid Elams reflekterande essä som avstår från att undersöka fenomenet. Kanske är det ett uttryck för att något gått förlorat, ett centralperspektiv, ett kollektivt sammanhang, spekulerar hon.

Samtidigt förefaller många av dagens jag se medvetet på denna självupptagenhet, och problematisera den. Karl Ove Knausgårds monumentala verk spränger gränser, menar Ingrid Elam; ”jagberättaren står naken, sig själv och en annan på samma gång”. Väldigt förenklat summerat: verklighet blir till litteratur som blir till verklighet.

Själv undrar jag om inte Kerstin Ekman senaste roman ”Grand final i skojarbranschen” passar som praktiskt exempel till Elams teoretiska resonemang. I den diskuterar bokjaget själv sin fiktiva identitet. Hon är en framgångsrik författare som läsarna bara tror att de känner. En annan kvinna lånar henne sitt namn, sitt ansikte på bokomslagen och sin kropp i officiella sammanhang. Utåt är de en och samma. Ingen heter Kerstin men båda äger vissa likheter med Ekman.

Mer läsning

Annons