Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fasligt lärd klumpar sig

/
  • Kjell Espmark. Litteraturprofessor och stilist som dock inte  flyger lika högt  jämt.

Kjell Espmark är både poet och prosaist och dessutom en lärd, flitig och stilsäker essäist och litteraturprofessor.
I hans essäsamling ”Albatrossen på däcket” kan man glädja sig åt alla hans funktioner och egenskaper.

Annons

Även åt det skönlitterära författarskapet alltså, som han kommenterar och förklarar i flera av essäerna, varav de flesta är tidigare opublicerade eller varit utgivna i någon festskrift eller annat forum med begränsad läsarskara.

Men när han kommenterar egna verk kommer han in på de vanskligheter, som berörs i titelessän. Bilden av albatrossen, som seglar så ståtligt uppe i skyn men ter sig hjälplöst klumpig, om den fångas och placeras på ett skeppsdäck härstammar från en av Baudelaires mest berömda dikter och står för poeten, som är mäktig i sin dikt men ofta handfallen i mer världsliga sammanhang.

Espmark kommenterar elegant och med många intressanta exempel hur triviala, missvisande eller platta de förträffligaste författare kan bli, när de ska ner på jorden och förklara sina egna verk.

Det är lätt gjort att författaren ”använder vingarna som åror”, och Espmark påpekar klokt hur viktigt det är även för läsaren att skilja på författarnas olika språk, det litterära som ger den fulla resursutvecklingens fria flykt och det inskränkande idiom som förklaringsprosan erbjuder.

Men Espmark kliver alltså själv ut på däcket med sina långa albatrossvingar släpande efter sig, och även om han som gammal driven litteraturvetare oftast klarar sig bättre än de flesta självkommenterande författare, är han inte alltid lika övertygande.

Han skriver bland annat en lång kommentar till romansviten ”Glömskans tid”, där han i sju korta romaner naglade fast en rad dödssynder, som han menar kännetecknar det moderna Välfärdssverige.

Projektet har av många kritiserats som på eller över gränsen till det gnällkonservativa, men det värjer sig Espmark mot och menar, att det är ett missförstånd och att den politiska hjärtpunkten snarare är växelspelet mellan anarkism och traditionell socialdemokrati. Kan vara, men det finns en negativistiskt kritisk ton i de här romanerna, som väcker motstånd hos läsaren.

Han tar också upp den av romanerna, som väckt mest anstöt, ”Hatet” från 1995, som framstår som ett oförsonligt angrepp på Olof Palme.

Nej, nej inte alls, förklarar Espmark. Bilden av huvudpersonen, minister Kleve, har visserligen drag av Palme men också från andra håll. Hans uppväxt och också andra uppgifter om Kleve stämmer ju inte alls med Palme, ursäktar sig Espmark, och med illa dold skenhelighet mästrar han läsarna för att de inte kan skilja på en fiktiv litterär och en dokumentärt tecknad gestalt.

Det där är sofismer, läsaren är inte så dum som Espmark verkar tro. De kan säkert se dessa skillnader men tycker inte att de räcker att gömma sig bakom, likheten med Palme är alldeles för påfallande för att kunna avfärdas. Så lätt kan inte en författare komma undan.

”Hatet” är och förblir i första hand en nidbild av Olof Palme, även om Espmark inte gör Maja Lundgrens fatala misstag att med rätta namn ange dem hon vill åt.

Här kavar Espmark likt den fångade albatrossen själv runt på däcket en stund men oftast är han uppe och flyger i de här essäerna, och särskilt vackert flyger han i den första avdelningen, ”Linjer”, där han drar upp en rad intressanta linjer kors och tvärs igenom sin stora beläsenhet.

Mer läsning

Annons