Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fenomenet Oprah

/
  • OANTASTBAR. Oprah Winfrey är ett fenomen i tv-världen utan like. Nyligen tog hon farväl av sin tv-show. Men hennes inflytande över allt från nöjesindustrin till vem som väljs till USA:s president lär inte minska. I biografin ”Oprah” försöker Kitty Kelley hitta skandaler i stjärnans liv men lyckas inte fälla det ultimata bytet.

Oprah Winfreys vikt må ha pendlat under hennes liv i tv-rutan – hennes våg är en av den amerikanska skvallerpressens mest älskade guldkalvar – men en aspekt av henne har bara svällt: egot.

Annons

Alla dieter är chanslösa i det fallet. De smutsfläckar från det förflutna som Kitty Kelley, känd för sina skandalbiografier, hittar i Oprahs tvättkorg är en gäspning jämfört med den bredare historia som boken ”Oprah” berättar. Vad händer med en människa som lever hela sitt liv i tv-rutan? Om någon i dag kan sväva upp i det blå som romerska kejsare kunde göra, är det ett fåtal världsstjärnor med Drottning Oprah i topp.

Att gräva fram något skandalöst om Oprah Winfrey är inte enkelt; hon har själv redan gjort tv-program om sina ”hemligheter”, från att som barn ha våldtagits via tonårspromiskuitet till en oönskad graviditet.

Kelleys enda scoop är framgrävandet av identiteten på Oprahs riktiga far, men vem bryr sig? Hon har rykte om sig att driva sitt byte framför sig med en bedövningspil redo, men storviltet Oprah är för magnifik att fälla.

Oprahs väg till stjärnorna, hennes unika talang, är förmågan att paketera alla aspekter av sig själv, ljusa såväl som mörka, och sälja dem till världen. Oavsett om hon bearbetar traumat av våldtäkt eller upptäcker en bra bok, kommersialiserar hon sitt liv med pastellfärgat papper och rosett.

Kelley följer henne via intervjuer med närstående och pressklipp från den fattiga barndomen i den amerikanska södern, vars fattigdom hon påstås ha överdrivit – att hon hade kackerlackor i burk istället för husdjur sägs vara nys – för att göra resan i den amerikanska drömmen mer spektakulär, till hennes tv-genombrott i Chicago.

I dag är det lätt att glömma Oprahs köksväg in i slottet. Nu är hon empatins översteprästinna, självhjälpens guru, omgärdad av softat ljus och plastregnbågar som hennes stora tårar faller kring, den främsta populärkulturella källan av inspirationshistorier att ösa ur, med hennes eget liv som det främsta exemplet. Köksvägen gick via smaklösa chockprogram, som hon har skrubbat sig ren från (freaksen fick migrera till Jerry Springers green room). Vad hon förvandlade sig till är mer intressant. Bakgrunden är blott larven till resultatets fjäril.

En hemlighet bakom Oprahs framgångar, förutom den uppenbara 24-karatskarisman, är paradoxerna i hennes personlighet, en spänningsfaktor av att aldrig kunna fånga henne under tummen. Fattig/rik, svart/vit, hög/låg, mjuk/hård, gråtmild/iskall, demokrat/republikan … alla skepnader under samma skinn, och som tydligast blir paradoxen i hur hon, Oprah Winfrey, en tv-legend, blir starstruck av att möta andra celebriteter.

Kitty Kelley gör en stor poäng av Oprahs fascination, ja, besatthet av allt som är smalare, snyggare, vitare och rikare (inte så mycket nuförtiden) än vad hon själv är. Utan den dikotomin hade hon inte kunnat göra entré till låten ”I’m every woman” utan att det hade sett ut som ett skämt.

Om fjärilen Oprah, fullt utslagen, förknippas med nyandlighet och, för Oprah-ateisterna, en stank av doftljus, är en annan sida av henne krass materialism.

Kitty Kelley radar upp oändligt med siffror på Oprahs förmögenhet, till den grad att läsaren snart blir matt och tappar perspektiven, bortkollrad av nollor. Hennes privata konsumtion är inte så mycket intressant som den prylhets som ”The Oprah Winfrey show” excellerade i under senare år, med bortskänkningen av en bil till alla i publiken som kulmen. Som allt annat i sitt liv sålde hon sina ”favoritsaker” med ett stort fett O på. Mest inflytande hade hennes bokklubb, som hade bokindustrins testiklar i ett järngrepp. Frågan är om hon också sålde in Obamas seger? Oprah har med sin förmåga att få slit-och-slängig hetskonsumtion att se rolig och självklar ut (”du är värd det!”) oljat kapitalismens kugghjul.

Bokens försök att sudda bort Oprahs leende, att visa att hon inte alltid är den kramiga empatikern som strålar i rutan, har någonting krampaktigt över sig. Vittnesmål om njugghet, högmod, kontrollhets och maktlystnad smälter som snöbollar när de träffar hennes aura. Innerst inne vet till och med hennes största fans att det som visas upp offentligt är en kontrollerad och kalkylerad mask.

Alla försök att ta ner Oprah på jorden, även av en erkänd legoknekt som Kitty Kelley, är dömda att misslyckas av den enkla anledningen att hennes miljoner anhängare vill ha henne där, som en oantastbar himlakropp.

Mer läsning

Annons