Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finns det plats för de tysta?

/
  • ORDKARG. Katarina Kieris bok om pojkflickan Karla rör sig mellan Staden och den finsktalande Byn.

Annons

Karla är pojkig, handgranatkastande, klippt hos en herrfrisör. Hon springer med grabbarna, och åt detta rynkas det på näsan. Hon växer upp i vakuumet mellan Staden och Byn, den senare det finsktalande hemmet åt hennes två morbröder Brynolf och Knut. Mamman ser på Hyland i tv-soffan, trots att han är en Stockholmsfjant. När Karla såras, fysiskt eller av livet på annat sätt, tröstas hon med orden ”bry dig inte om”.

Katarina Kieri skriver ordkargt om en ordkarg miljö, där den värme som glimtar till blir mer värdefull för att den är så sällsynt. Hennes roman är, för att låna en beskrivning ur texten, ”som en punkt av glödande värme i en hårt kramad snöboll.”

Hennes bakgrund som ungdomsförfattare märks i det ömma porträttet av Karla, en oöm flicka som bara gråter ibland. Men det är morbröderna i bakgrunden som lever kvar när boksidorna tar slut. Över beskrivningen av dem vilar det vemod som bara finns i landet där sommarnätterna aldrig blir mörka och vinterdagarna bara glöder till vid horisonten.

I vissa stycken och meningar slår briljansen till, som när Katarina Kieri skriver om Karlas barndomskärlek: ”En dag insåg hon, med ett likgiltigt hjärtslag, att hon inte älskade honom längre. Och så var det inte mer med det.” Är det inte så det känns, när kärleken tar slut, utan att man riktigt märker det – man känner bara det första likgiltiga hjärtslaget.

Men jag undrar, detta till trots, vilken plats ”Morbror Knuts sorgsna leende” har i vår samtida litteratur, om den med sina viskningar kan hävda sig. Finns det plats för ännu en roman om de tysta männen i norr? Om du har plats, läs då gärna om Karla och Katarina Kieris förmåga att få livet tungt och lätt i samma andetag:

”Man genomströmmas av det blod och de skymningar som man fått sig till livs. Man bär det man är tvungen att bära. Svårare än så var det inte. Och inte heller lättare.” n

ny bok

• 

Mer läsning

Annons