Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fjollor sörjer Sovjet – i polsk bögroman

/

Annons

Det här är inte romanen om killen som blir kär i en annan kille, fattar att han är bög, kommer ut för familjen, får det jobbigt en period och slutligen träffar den rätte.

Och det är väldigt skönt. Michal Witkowskis genombrottsroman ”Lubiewo” (översatt från polska till femton andra språk, nu till svenska av Stefan Ingvarsson) är en roman om böglivet i Polen före och efter Sovjets fall.

Det är utan tvekan en bögroman, men för ovanlighetens skull en sådan som inte är den lätt tämjda anpassning till heteronormens förväntningar som vi är vana vid.

”Lubiewo” härbärgerar fjollor som raggar upp (heterosexuella) råskinn på löpande band, suger av soldater när helst de kommer åt och som inte ger många korvören för samtidens tvåsamhetskrav i bögvärlden.

Här finns inga komma ut-historier med lyckliga slut, här finns bara ett gäng åldrade fjollor: några sjaskiga med hjärtknipande livsöden, några som nöjt blickar tillbaka på sitt framgångsrika (i klartext: hög utdelning när det gäller sex) liv i parkerna.

Alla sörjer de mer eller mindre sovjtettiden, av skäl som märkligt nog blir både rörande och begripliga för läsaren.

Det finns något i utanförskapet och smusslandet och skammen, som oundvikligen går förlorat när minoriteter införlivas i normen: frihet från kraven på anpassning.

Witkowski skildrar dessa fjollor kärleksfullt och distanserat om vartannat på en prosa som flödar över sidorna, stilen är lätt och behaglig. Men det är främst två saker med ”Lubiewo” som gör att jag ideligen tröttnar på den under läsningens gång.

Dels är det kompositionen som är alldeles för lös i konturerna, det är mer en rad prosafragment än en sammanhållen roman, och dels är det upprepningarna. ”Lubiewo” är en riktigt tjatig bok, samma samma sida upp och sida ner.

Det är lite synd, för här finns oerhört välskrivna och viktiga berättelser om tiden före det kommersiella, grälla, glättiga gayliv som man i Sverige tyvärr förknippar bögkultur med.

Therese Eriksson

Mer läsning

Annons