Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flärdfria minnen från Hälsingland

Den kvinna, som berättar i Kerstin Norborgs nya roman ”Kommer aldrig att få veta om hon hör”, har inga minnen av sin mor.

Annons

Hon dog i bröstcancer, när dottern bara var ett år. Ändå handlar romanen om hennes minnen av modern, eller snarare om den rekonstruktion av olika minnesbilder, tankar och fantasier som hon gör kring moderns och den efter moderns död splittrade familjens liv. Själv fick hon växa upp med en faster och hennes man i Lund, medan två äldre systrar växte upp i Hälsingland, där de var födda i en by vid Bergviken.

Mamman Estrid kom själv från Lund och hamnade som lärare i detta fjärran Hälsingland, träffade en bondson och blev kvar. En familj byggs upp och förintas, drar med sig andra, och ingen kan längre ärva den gamla familjegården vid Bergviken. Spåren av Estrids död fortsätter in i nutid.

Kerstin Norborg bygger dock inte upp romanen som en tragisk familjekrönika. Minnesbilderna följs inte mer än delvis åt i kronologisk ordning, stilen är dröjande reflektiv och registrerar inte så mycket handfasta familjefakta som subtila känslor och psykologiska reaktioner. Det är Kerstin Norborg bra på, och hennes språk är mjukt, varmt och flärdfritt.

Romanens stämning är sorgesamt elegisk och i och för sig mycket fint uppbyggd, men jag kan sakna litet temperament, pregnans och ett par dramatiska kontraster; något som slår läsaren för pannan och inte bara får honom att nicka instämmande. Fast det handlar snarast om en temperamentsskillnad mellan författaren och mig som läsare och inte om något konstnärligt ofullgånget hos Kerstin Norborg. Det är nämligen en roman med språklig täthet och formad med konsekvens.

Mer läsning

Annons