Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Författaren som söp

/

Intervjuerna med Per Olov Enquist inför hans nya bok ”Ett annat liv” har duggat tätt den senaste tiden. Den ”folkkäre författaren” har supit! Och varit nära att dö! Och själv skrivit om detta i boken.

Annons

En sensationsbris drog genom Kultursverige. Men klingade av när det blev uppenbart att Enquists superi är en historia med lycklig utgång. Sedan han slutade dricka för 18 år sedan har han skrivit många böcker och flera av sina allra bästa.

”Ett annat liv” som alltså kommer ut i dag hör till kategorin Enquists allra bästa. Den liknar inte riktigt hans tidigare böcker – jo, man känner igen stilen och de exakta iakttagelserna. Men det som överraskar med den är att den är så rolig. Det är som om den granskande författaren Enquist blir ännu lättsammare i språk och ännu mer skoningslös i analysen när han får rikta sin genomskådande blick mot sig själv.

Den lustfyllda livsresa han beskriver kommer i boken att stå i skarp kontrast mot den färd in i mörkrets hjärta som superiet leder till.

Boken är en undersökning i den litterära tradition som är Enquists mästerskap. Problemet den här gången: hur kunde det som började så bra sluta så illa? Han formulerar frågan just så, och den leder honom tillbaka till barndomen, genom ungdom och framgångsrikt yrkesliv.

Någon självklart svar hittar han inte. Det finns nog inte. Han hittar en del indicier, trådar som går att spinna på. Men han avstår från psykologiserande och andra förklaringar som kan tolkas som urskuldanden. Han lämnar skuldfrågan därhän.

Han beskriver vad som hände och det räcker så gott. Det ger öppningar åt oss läsare att själva fundera vidare, både över varför det kunde gå så illa och hur denna veritabla helvetesvandring och med tre misslyckade avvänjningskurer faktiskt kunde sluta lyckligt.

Här har vi en man som föds in i en värld av arbete, ordning, förnöjsamhet och syndamedvetande. Han är lärarinnans pojke i Hjoggböle, ende sonen till n’Elof som dog när sonen var sex månader gammal. Hans mamma är frälst och hon försäkrar honom att även fadern hann bli det innan han avled. Sonen tillåter sig senare i livet att något tvivla på faderns frälsning.

Han saknar inte sin far men tänker mycket på honom och gör av honom en samtalspartner, Välgöraren. Denne följer honom genom livet men försvinner under de blöta åren för att senare återkomma.

Runt om pojken finns en stor släkt och alla varnar de honom för att ”komma ut i spriten”.

Men Per-Ola som han kallas är en snäll pojke, väldigt snäll. Dessutom så duktig i skolan att han skulle kunna läsa till folkskollärare eller rentav till präst! Det är moderns dröm som han dock värjer sig mot.

En frizon hittar han i idrotten. Han blir en duktig höjdhoppare, en av de bästa.

Han kommer till Uppsala, börjar studera på universitetet, fortsätter att idrotta, och han skriver. Han skriver oavbrutet, men han håller det länge för sig själv. ”Han är skräckslagen att verka högmodig om han berättar att han skriver. Högmod! Bondestudenten tror sig vara något!”

Så han sköter sina studier och kommer att resa ut en del i Europa, ofta tack vare sin idrottskarriär.

Han skickar in sina dikter till ett förlag, refuseras, övergår senare till att skriva romaner som också de refuseras. Men nu har han fått kontakt med Lasse Bergström på Norstedts som visserligen refuserar men samtidigt uppmuntrar honom.

Med tiden blir det en roman, ”Kristallögat”. Då har han också hunnit gifta sig och få sitt första barn.

Ja, det går bra för Per Olov Enquist. Han är flitig, både i studierna och med romanskrivandet. Han blir synlig i Uppsalas litterära kretsar. Han kommer ut med flera romaner. Han skriv en licentiatsavhandling. Han blir bok- och teaterrecensent. först i Svenska Dagbladet och sedan i tidningen Expressen vilket får honom att överge den akademiska karriären.

När tidsandan förändras under sextiotalet kommer också författaren Enquist att göra det. Hans intressen vidgas, han ser samhället, han ser världen (Vietnam), han flyttar utomlands (bor i Berlin under upprorets år), och han kan börja pussla ihop de två tidigare oförenliga sidorna av sitt liv, idrotten och kulturen, och förena dem i artiklar och i en roman, ”Sekonden”.

En sådan framgångsman han var, Per Olov Enquist. Han skrev och debatterade, satt ofta på podier, syntes i tv. Han plöjde ny mark – som med ”Legionärerna”, boken om baltulämningen; om arbetet med den berättar han mycket i den nya boken, om människor han mötte som krånglade till bilden av de här offren och om kontakter som han haft efter boken. Allt var inte svart och vitt, ”historiens tydlighet skymd av människors ansikten”.

”Skuld eller oskuld, människornas ansikten är till sist bara mänskliga, som hans kanske.”

Berättelsen om arbetet med ”Legionärerna” är laddad. Märklig är också historien om Enquist och hans upplevelser under München-OS. Han ska skriva en rapportbok, vandrar omkring där, lång och tyst (han beskriver sig då och då som en ”kringvandrande tall”) och iakttar. Och så exploderar världen mitt i idrottsspelen.

Riktigt komisk är berättelsen om hans upplevelser på Broadway. Hans pjäs ”Tribadernas natt” har haft framgång på Dramaten och efterfrågas runt om i världen. Pjäsen hamnar så småningom på Broadway, han blir inbjuden att under sex veckor följa repetitionerna. Han far dit. Och hamnar mitt i en korseld av förväntningar, nervositeter, språkförbistringar, maktstrider och marknadstänkanden.

Det är komiskt, lite sorgligt och mycket lärorikt. Och hans berättelse skälver av liv och av medkänsla med alla inblandade.

Och så, nedstigningen i helvetet. Allt sker gradvis och liksom omärkligt. Mycket har visserligen gått honom väl i händer, men han har också ett problem med ett havererat romanprojekt som plågar honom. Ett bråk om en pjäs som han skrivit ihop med Anders Ehnmark leder till att han säger upp sig från Expressen. Det blir fler sådana där bråk, politiska småstormar som herrarnas satiriska pjäser utlöser.

Mitt i allt gifter han om sig och flyttar till Köpenhamn. Där sitter han, utanför sin gamla värld, och ska skriva på en roman. Det tar emot, han dricker, det tar ännu mer emot.

Han glider utför och kan, eller vill, inte hejda förloppet.

När han är i botten sträcks många hjälpande händer mot honom, hustrun och barnen framför allt. Men han förmår inte ta dem. Tre avgiftningskurer ska han igenom innan det vänder.

Det är en fasans historia, lågmält men exakt beskriven, ingen förskoning. Och mitt allt förstår man varför han vägrar låta sig minnesota-behandlas: han håller hårt på och skyddar sin inre kärna, den behandlingen riktar sig mot och vill knäcka.

Men till sist, under över alla under, segrar någon sorts livsvilja i honom. En sista behandling tar skruv. Han har där haft sin pc med sig och under denna tid skrivit första tredjelen av en ny roman, ”Kapten Nemos bibliotek”, den som senare ska bli läst och prisad på många håll i världen.

Det är märkligt och trots eländet hoppfull historia. Förmedlad i en bok som bara kan beskrivas som lysande. n

Mer läsning

Annons