Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Författarskräck för sexskildringar

/

Annons

På måndag delas priset ut som är lika attraktivt att få som en använd kondom under skon. Tidskriften Literary Reviews Bad sex in fiction award – dåliga sexskildringar i romaner – instiftades som ett sätt att ”dra uppmärksamhet till plumpa, smaklösa och ofta pliktskyldiga användningar av onödiga sexskildringar i moderna romaner, samt beivra dem”, och avskräcka har det gjort, åtminstone om man får tro en av jurymedlemmarna till Booker-priset, som i år konstaterade att de litterära sexskildringarna är en utrotningshotad subgenre. En tänkbar förklaring: Ingen vill stå med priset i handen och ett ansträngt leende på läpparna medan ett rum fullt med människor skrattar åt författarens fantasier.

I debatten efter Mario Vargas Llosas Nobelpris fick sexsugna författare ännu en anledning att dra upp gylfen. Visst, de huvudsakliga invändningarna riktades mot att pristagaren är en nyliberal mansgris, men näsrynkningarna inkluderade även att han, som heterosexuell vit man i sina bästa år, skrev om sex. ”När Den stygga flickans rackartyg publicerades i Sverige för några år sedan så blev den samstämmigt sågad för snusket och det mossiga kvinnoporträttet”, konstaterar författaren Manne Forsberg i en debattartikel som hoppas på en renässans för ”snuskgubbarna”. En nyrekrytering krävs i så fall, då John Updike är borta och Philip Roth är inne på sitt författarlivs sista kapitel.

Nåväl, det är inte svårt att sympatisera med Auberon Waugh, instiftaren av priset, men en total utrotning av litterärt sex vore en beklagansvärd utveckling, inte minst för att det ger en litteratur som ger en skev bild av mänskliga prioriteringar.

Problemet med att skriva om sex är att det är djävulskt svårt, och för att försvara de taffliga försöken som görs krävs en bra anledning, en barriär som bör brytas, tabun som ska överskridas. När DH Lawrence ”Lady Chatterleys älskare” drogs inför rätta för obscenitet, räckte det med rättegången för att rättfärdiga textsexet, oavsett kvalitet. Heterosexuella författare i dag, främst män men också kvinnor, riskerar mer att sikta på en flåsig försäljningshype. Homosex har däremot alltjämt en subversiv litterär potential, konstaterar kulturjournalisten Tim Adams i The Observer:

”De mest intressanta sexskildringarna de senaste decennierna har skrivits av författare som är bögar och lesbiska – Alan Hollinghurst, Jeanette Winterson, Edmund White – där det alltjämt finns känslor att störa och barriärer att lustfyllt bryta ner.”

Sant, men jag skulle vilja addera ännu en älskog till listan, efter att ha lyssnat till Erica Jong på årets Bokmässa: Det seniora sexet. Jong skrev in sig i litteraturhistorien med ”det knapplösa knullet”, och har inte gjort så mycket väsen av sig efter det, men till åren kommen tror jag att hon har en ny vår att gå till mötes som skildrare av sex efter pensionen.

Ett pris för dåliga sexskildringar kan säkert avskräcka, men jag tror att ett större hinder är att vi numera har totalintegrerat författaren i sina verk, lyft fram de självbiografiska läsningarna. En sexskildring i romanform ses då som en webbkamera rakt in i författarens sängkammare.

Ryktet om sexskildringarnas död är också en smula överdrivet. För vem är bästsäljarlistornas konung om inte Stieg Larsson, en författare vars sexscener i filmversionen fick strykas för att inte likna ”dansk gladporr”?

Mer läsning

Annons