Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förintelsen sedd med djurögon

/
  • TILLBAKA. Efter succén med ”Berättelsen om Pi” är Yann Martel tillbaka – än så länge inte i svensk översättning.

Huvudpersonen Henry i Yann Martels senaste roman är författare och har skrivit en bestseller om djur.

Annons

Låter det bekant? Yann Martel själv liftade till litterär berömmelse på en båt tillsammans med en pojke och en tiger i bästsäljaren ”Berättelsen om Pi”, och likheterna mellan den fiktiva och reella författaren är inte slumpmässig. Båda har ägnat de senaste åren åt att skriva en roman om Förintelsen. Skillnaden är att Henrys försök är en tung, pretentiös klump som dissas av förläggaren, medan Yann Martel har skrivit om en åsna och en apa.

Det är när Henry slickar sina sår efter att ha fått sitt mästerverk refuserat som ett mystiskt brev anländer. Han har gett upp författarkarriären och jobbar istället på ett kafé som säljer rättvisemärkt chokladdryck – vilket är lustigt, då hela Yann Martels puttinuttiga författarskap kan liknas vid en kopp ljummen choklad – men svarar fortfarande på läsarbrev som väller in efter succén med djurboken.

Brevet innehåller en scen ur en pjäs, där två karaktärer, Beatrice och Virgil, samtalar som i en pastisch på en Beckett-pjäs. Pjäsförfattaren vill ha hans hjälp med att färdigställa manuset. Det visar sig att Beatrice och Virgil är en åsna respektive en apa, och mannen som har skrivit om dem är en konservator av djur, en läskig gammal man vars motiv är dunkla.

Henry inser snart att konservatorn har gjort det som han själv har misslyckats med: att skriva om Förintelsen på ett nytt sätt, som fångar den emotionella kärnan i denna monumentala händelse i mänsklighetens historia utan att tyngas ner av de faktiska omständigheterna. Fascinerad dras han in i konservatorns värld.

Parallellt med ”Beatrice and Virgil” läser jag Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande ”De fattiga i Lodz” som, likt den fiktiva Henrys Förintelse-roman, fastnar i en detaljtrogenhet som skymmer det större motivet.

Att låta ett par djur, överlevare efter en massaker i det animaliska riket, metaforiskt dryfta mänsklighetens slaktstationer, såväl i Tredje riket som i Kambodja, är en briljant idé, om än inte förd till fulländning av författaren. Han förälskar sig väl mycket i sin egen klurighet, och de långa sjoken som återger pjäsens dialog är en plåga att ta sig igenom.

Trots det har han någonting av betydelse att säga: Den moderna historiens massutrotningar är för viktiga att minnas för att enbart överlåta minnet av dem på de som drabbades.

Fotnot. Vi har recenserat originalutgåvan. ”Beatrice and Virgil” finns ännu inte i svensk översättning.

Mer läsning

Annons