Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förlorade själar i London

Chris i den engelske författaren Louis de Bernières nya roman ”Partisanens dotter” plockar en kväll upp Roza i tron att hon är till salu. Hon har, upptäcker han då, stänkt på sig ”en tidvattenvåg av jolmig parfym” och doftar som hans gamla farmor när hon ”försökte dölja lukterna av inkontinensen”.

Annons

Så, ungefär, är det med de Bernières egen stil, han bryter då och då in lika distinkta som oväntade effekter. Han vänder till exempel ofta på perspektivet och relaterar samma förlopp med andra detaljer. I nästa kapitel berättar till exempel Roza att hon spelar gatflicka för skojs skull och då vräker på sig en parfym som hon själv äcklas av.

De två turas om att återge förloppet. Och förloppet, ja det är inte så mycket mer än de historier ur sitt äventyrliga liv som Roza berättar för Chris. Båda är emellertid vitsiga och drastiska och roade av att beskriva mänskliga seder och bruk.

Chris möter Roza 1979, hon har stil men bor ändå i ett oändligt slitet och smutsigt kyffe i slummen, hon påminner om ”en prinsessa på en dynghög”. De två blir efter hand goda vänner och så småningom kära men vågar inte visa sina känslor. Han hoppas få ligga med henne och hon vill hålla kvar honom och berättar då som Scheherazade ständigt nya episoder ur sin levnad.

Roza är serbiska och född i en by utanför Zagreb med en dominant far som var partisan under kriget. Hon har en lycklig barndom, börjar studera på universitetet, träffar Alexander som bedrar henne, seglar efter en del turer till England på en fin träbåt, bor ihop med skepparen i två år, ledsnar, börjar på en klubb, blir prostituerad, råkar illa ut och får nog.

Allt i denna biografi är väl inte oumbärligt. Och historien om de här två vilsegångna människorna som inte vågar falla i varandras armar känns rätt förutsägbar; den sorgsna tonen och en rad antydningar ger tidigt besked om hur det ska gå.

”Partisanens dotter” är annars en bitter bildningsroman, tryfferad med skarpa och sorgsna kommentarer. De kan djupna till livsvisdom och samtidssatir. I sina bästa stunder fabricerar de Bernières också en ledig och vitsig dialog.

I sin förra roman, ”Fåglar utan vingar”, berättade de Bernières om hur naturligt folkslag och religioner samsades i det gamla osmanska riket. Men detta väl fungerande samhälle slogs i spillror och ersattes av ett modernt statsbygge där folkmord, intolerans och förföljelse byggdes in i systemet.

I den nya boken är man mycket långt från denna romankonst på folklig grund i den nya boken, ett bluesartat kammarstycke om två förlorade själar i den engelska huvudstaden.

Mer läsning

Annons