Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Framtidsskräck på svenska

/

Den västerländska civilisationen har gått under.
Stockholm är styckat i enväldiga småriken där människor lever i ruiner och trälar för en säck potatis.

Annons

Böcker är förbjudna. Piska och dödsstraff brukas mot uppviglare.

En mörk tid. Bara klimatet blev som vi föreställde oss. Varmare.

Folket knegar, knullar och dricker mäsk.

Men ibland berättas sagor vid lägereldarna, rester av ”Star wars” och ”Ringen”.

Så ser det ut i den framtidsvision som Kalle Dixelius skapar i romanen ”Toffs bok – med kommentarer av Muham Bentson”.

Kalle Dixelius är den tredje debutförfattaren på kort tid med bakgrund som journalist och filmrecensent på nyhetsbyrån TT Spektra.

Tidigare kollegan Erik Helmerson gav nyligen ut en relationsroman, ”Blixthalka”. Tidigare kollegan Daniel Åberg skrev ”Dannyboy & kärleken”.

Skrivarbegåvade Stockholmskillar, med sinne för dramatik och uppfödda på roadmovies – som söker större utmaningar. Nej, det kanske inte är ett så underligt sammanträffande ändå.

Men Dixelius sticker ut.

Science fiction! Som nästan helt saknar tradition i Sverige. Ett lika osannolikt tilltag som John Ajvide Lindqvist vampyrer. Bara det.

Dock, glöm lasersvärd. Kalle Dixelius miljö liknar ett nygammalt feodalsamhälle – där man gräver fram platt-tv-apparater ur marken men inte förstår att använda dem.

Folket är förslavat och övervakat. Ungefär som hos Jan Fridegård, George Orwell och på ”Apornas planet” – samtidigt.

Närmaste moderna kusin måste vara Jerker Virdborgs ”Svart krabba” (2002), en klaustrofobisk roman, utspelad mot bakgrund av ett diffust framtida svenskt krig.

”Toffs bok” presenteras som ett unikt dokument från 2200-talet, bortglömt i ett arkiv i Stockholms Stadshus. Nu återupptäckt och kommenterat av forskaren Bentson på 2470-talet (när livet uppenbarligen blivit ljusare igen).

Toff var en ung man som skrev i största hemlighet på papper man annars använde för att torka sig ”i skitan” med.

Hans språk ser eget ut. Men så hade han ju knappt läst något heller. Förutom en roman av Nick Hornby, således gudomlig inspirationskälla.

Toff stavar ”Hornschtull”, ”Ståkkålm” och ”foppolsmatch” (såna spelas ibland). Den lokala tyrannen bär titeln fullmäktige och har för övrigt tagit sig namnet Billström.

Se där, exempel på svart Dixelius-humor. I framtiden kommer, läser vi, förebilden Hornby att räknas som viktigare än Homeros...

Någon gång drar det toklångt åt skogs, till exempel i beskrivningen av gangster-rap-enklaven Diddy-land.

Men jag gillar det självsäkra drivet och Toffs barnsligt poetiska uttryckssätt. Jag gillar den medvetna kompositionen och alla påhitten.

Som i fantasyäventyren beger sig hjälten ut på resa. Som i utvecklingsromanerna söker han sin väg (med olycklig kärlek som motor).

Toff är sorgsen, ful och okysst. Inte som andra. Det är därför han tar sin tillflykt till skrivandet. Litteraturen visar sig inte oväntat vara vägen både till självkänsla och bort från förtryck.

Tack vare sin dagbok får Toff nya vänner och upptäcker ett hemligt litteratursällskap i Ståkkålm.

Sällskapet hjälper människor fly till en plats där det finns ett helt bibliotek, det vill säga upplysning och därmed grund för demokrati. Man skulle alltså dessutom kunna kalla ”Toffs bok” för allegori.

Men säg hellre en blivande klassiker i mardrömsframtidsgenren. Stephen Kings ”The stand” är en annan.

”Toffs bok – med kommentarer av Muham Bentson” är självklar. Som om den alltid hade funnits.

Mer läsning

Annons