Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från monsterblogg till pappadebut

/
  • snäll nu? Det är inte säkert, men Alex Schulmans debutbok  är i alla fall en känslig och ömsint hyllning till                  en saknad pappa.  Foto: Jessica Gow/Scanpix

Bloggmonstret är borta. (Säger han). Alex Schulman följer sin mission att skapa så mycket förvirring i världen som möjligt. Författardebuten ”Skynda att älska” är en kärleksfull skildring av en mycket saknad pappa.

Annons


För bara något år sedan utnämndes Alex Schulman enhälligt till Sveriges elakaste bloggare, nätmobbaren som i kraft av sin plattform på Aftonbladet.se skoningslöst slog ned på sina offer. Nu är han plötsligt Känslige killen som i soffprogram efter soffprogram berättar om boken han skrivit om sin döde far.

Hur gick det till? Ett möte med Alex Schulman på en Östermalmskrog i Stockholm ger några förklaringar, men knappast ett heltäckande svar.

– Jag levde som i ett vakuum i fem år när jag varken kunde skriva om eller tänka på eller tala om pappa. När jag provade att skriva en text om pappa i min blogg var det till att börja med förenat med väldigt mycket motstånd och ångest, men till slut var det skönt att skriva det där inlägget, det var långt, böljande, inte så där elakt, cyniskt och punchlinigt som förut, säger han.

Alex Schulmans pappa Allan dog 2003, 84 år gammal.

I ”Skynda att älska” beskriver Alex hur han efter dödsfallet stänger dörren till pappas rum – och i samma stund stänger dörren till alla minnen. Sorgen är för stor, för drabbande.

Inte förrän han får veta att flickvännen Amanda är gravid och att han själv ska bli pappa orkar han bearbeta förlusten.

Han reser till familjens torp i Värmland och minnena väller mot honom. Av stora, kraftiga pappa, den framgångsrike tv-producenten, livsnjutaren och kräftkonnässören.

Av pappas smörade mackor som till sist förstörde brödrosten, av de förtroliga samtalen i bastun, av fotbollscupen som Allan Schulman med stort allvar arrangerade varje år för sina tre yngsta söner – kort sagt alla de små detaljerna i vardagen som uttryckte hans kärlek till barnen.

Men när Alex Schulman lät bloggtexten växa till en roman valde han att också skildra mörkare sidor av sin pappa. De skrämmande raseriutbrotten, den åldrande pappans oförmåga att erkänna sin skröplighet.

– Det är så lätt att idolisera sin pappa när han dör. Min morfar gjorde så om sin pappa som mamma minns som ett svin. Men jag försökte vara ärlig, till sist tog jag med allt. Pappa var jobbig ibland. Men jag tror ändå att han skulle ha tyckt om boken om han hade läst den.

Han använder sådana ord när han talar om sin bok. ”Jag försökte vara ärlig”, ”jag ville vara sann”. Av den anledningen skulle han aldrig kunna skriva en bok om sin mamma Lisette medan hon fortfarande lever, framhåller han.

– Jag skulle tänka på henne som läsare och då skulle det bli falskt.

Men hur går de orden ihop med en skribent som ena dagen glatt utropar att han blivit pappa (med bildbevis på babyn) för att nästa dag i sin blogg håna de läsare som gått på bluffen?

Alex Schulman är medveten om att han ibland lägger krokben för sig själv.

– Jag har väldigt svårt att argumentera för min sak när det gäller sanning och vad man kan lita på eftersom jag har valt att lura människor i så många år, konstaterar han.

Under intervjun är han förvånansvärt nedtonad, kanske aningen nervös. Snusdosan på bordet snurras av rastlösa fingrar, blicken fäster inte riktigt i min.

Själv karaktäriserar han sig som en otrygg person.

– Pappa hade ett oerhört temperament som skapade en viss otrygghet i hemmet. Man blev väldigt ofta rädd och kände sig osäker, kunde aldrig riktigt slappna av. Det vill jag inte ta med mig när jag blir pappa.

Värre var ändå känslan av att Allan Schulman redan från början var en gammal förälder.

Han var 57 år när Alex föddes och i boken berättar sonen om sin ständiga rädsla för att fadern skulle bli sjuk och dö.

– Jag är glad att jag blir en yngre pappa än min pappa var. Jag vill inte att min dotter ska behöva tänka på att ta hand om mig innan hon blir en vuxen kvinna. Jag vakade alltid över pappa när jag var barn, kontrollerade att han inte slog i huvudet när han gick in i bilar och att han tog rätt piller rätt dagar.

Alex Schulman kan beskyllas för mycket, men knappast för att vara ointelligent. Han hävdar själv att den offentliga bilden av honom är överdriven, men inser att den riskerar att ställa sig i vägen för läsarens upplevelse av hans bok. Att ett ärligt försök att beskriva en älskad förälder kan tolkas som ett sätt att ännu en gång manipulera läsarna.

– De som bara läst i en tidning om ”mobbarbloggen” kan nog ha svårt att ta till sig boken. Men jag kan inte beklaga det för det var ju mitt val. Om det innebär att färre förstår boken är det ett pris jag måste betala.

Efter intervjun ber han att få skriva en dedikation i mitt exemplar av boken. Det blir en fin text, snabbt och schvungfullt skriven med hårt tryck mot papperet.

Ändå lämnas jag med en känsla av osäkerhet, samma känsla som hans texter på bloggen inger. Bara Alex Schulman kan beskriva ett möte som ”på gränsen till härligt”, ett uttryck som lika gärna skulle kunna tolkas som ironiskt.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons