Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fucking surrealistiskt

/
  • Febrig debut. Andrés Stoopendahl är en svensk författare som skriver med intensitet om en fransk gosse som utforskar sin tonårsidentitet.

Annons

Ingen 14-åring jag känner beter sig som den franska skolgossen Maxence i romanen ”Maskerad”. Det betyder inte att han är osannolik eller ens ovanlig.

Maxence kan citera Rimbaud och ser ”Fröken Julie” på teatern, Harry Potter kallas barbariska ”skitböcker”.

Men jag tror faktiskt att hans konstanta yrsel och överhettning stämmer rätt väl överens med tonårssinnnen där orosatomerna rusar snabbare än i kärntekniklaboratoriet i Cern. Maxences skalle surrar av figurer från skolan, drömmar, filmer, böcker, pjäser, tv, rollspel och dataspel. Det känns ungefär som att försöka läsa ett expresståg.

Maxence är berättarjaget i före detta ord &Bild-redaktören Andrés Stoopendaals debutroman ”Maskerad”. Jag vet inte var betoningen på titelordet ska ligga, kanske egalt, egentligen syftar det ju på samma sak – förklädnader.

För Maxense är inte helt ärlig med sina känslor. Till exempel inför kamraten Benjamins muskulösa och vaxade simmarkropp, eller om sin besatthet av skådespelaren J-B Maunier – den vackra pojk- sopranen i filmen ”Gosskören”.

Romanen inleds abrupt. Vakna, pappa är död! Den därpå följande tiden beskrivs genom Maxences tankar som dock sällan rör fadern. Jag uppfattar det inte så mycket som att han förtränger sorgen, mer att händelsen speedar upp pubertetsynglingens (o)verklighetsuppfattning och hans försök att handskas subtilt med förändringarna i hans värld.

Familjen är välbärgad och lever i ett välbärgat område. Endast på skolgården anas motsättningar mellan olika grupper i samhället. Men den privilegierade tillvaron är Maxcenses givna förutsättningar. Han besöker antikvariat, bibliotek och muséer. På Musée d’Orsay ser han en marmorskulptur av guden Hermes som han tycker liknar Benjamin. ”Det är som om Hermes/Benjamin när som helst skulle kunna kliva ner från podiet och kasta åt mig en coca-cola (kanske också den i marmor)…

Ja! Man stannar upp inför den lika absurda som självklara bilden. Jag gillar också beskrivningen av pojkens upplevelse av att brinna upp inifrån – av något svart och kladdigt, som råolja inombords. En annan gång känner han sig icke-existerande – som flickan som förvandlas till cigarettrök i en av Le Clézios noveller.

Det handlar om förhållandet till mamman (överseende, främlingsartat) och pojkkamraterna (nyfiket, ömsint) och flickan som mamma tycker är så trevlig (häpet). Maxcense formulerar sig om kärlek, sex, livet, framtiden och döden, såsom han kan tack vare sin bildning. Och som läsare uppfattar jag det, säkert fördomsfullt, som trovärdigare att en väluppfostrad fransk skolelev skulle diskutera Shakespeare.

Men huvudsaken att romanen fungerar. Det gör den. Som en surrealistisk ”Fucking Åmål” i parisiskt intellektuell maskeradkostym.

Mer läsning

Annons