Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gäsp, vilken trist comeback, Rådström

/
  • Pladdrig. När Niklas Rådström  låter Lorenzo Da Ponte berätta om sitt fantastiska livsöde, misslyckas han alldeles med att göra det intressant.

Annons

Med ett rikt livsöde som Lorenzo Da Pontes som stoff, kräver det sin författare för att göra det till en snarkning.

Niklas Rådström låter Lorenzo Da Ponte, som skrev librettot till Mozarts tre mest kända operor, själv föra pennan i en fiktionaliserad självbiografi, vars sirliga pladdrighet maskerar att det finns ett spännande liv som löper parallellt med den tråkiga människan.

Förutom samarbetet med Mozart, ger sig Da Ponte in i multipla karriärer som hade tröttat ut en Duracell-kanin. Han är katolsk präst, om än född jude; äkta man och far till ett halvdussin barn; hovdiktare i Wien; teaterman och boktryckare i London; småhandlare i Philadelphia och, som slutspurt på karriären, den första professorn i italienska vid New Yorks universitet.

Däremellan klämmer han in diverse äventyr, spelande och fraterniserande med odågor som Casanova. Vore han inte en verklig historisk person hade han varit en för bra romankaraktär.

Inte för att Niklas Rådström – som här gör comeback efter nästan ett decenniums frånvaro från romankonsten – gör mycket för att sockra hans historia, tvärtom. Om något så tar han fram lorten i en på papperet illuster karriär, och man är mer en lus i håret än en fluga på väggen som läsare.

Da Ponte gnäller om diverse krämpor, ständiga skulder, amorösa bekymmer, oräkneliga skymfer och oförrätter som drabbar honom – och han drivs från stad till stad som landsflykting med skandaler och skuldbrev som blodhundar i hasorna.

Romanens 1700-talsfond till trots passar hans offermentalitet och ständiga misstankar om att vara utsatt för orättvisor och elaka tungor perfekt in i samtiden. Kynnet växlar mellan självömkan och storhetsvansinne.

Under den djungel av solkigt bladguld som Rådström odlar, finns en rik historia om musiken och konstens livsuppehållande ljus under tarvliga omständigheter, och romanen är inte minst en hyllning till den nya början på våra liv som varje dag erbjuder.

Kanske hade Niklas Rådströms återkomst blivit en bättre roman om han hade motstått frestelsen att dra berättelsen ur hästens mun. Efter 350 sidor vill man av leda strypa berättarjaget, och det enda som hindrar en är att denna avled 1838, 90 år gammal. n

Mer läsning

Annons