Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glesbygden är fullbordad

/
  • Ola Nilsson ger nu ut den tredje delen i en löst sammansatt serie om en norrländsk by.

Annons

Som tre vindpinade tallar står de nu i bokhyllan, Ola Nilssons romantriptyk om en norrländsk by och människorna som lever i den. En gänglig trio som hamnade i centrum för ståhejet kring genren country noirs ritt in i den svenska litteraturen.

Den tredje och sista berättelsen har lämnat glesbygden för storstaden, men byns sugande grepp om de tre barndomsvännerna Arvid, Mirjam och Stefan är starkt. En fjärde väns död för dem samman och minnena från byn tränger upp som ogräs genom asfalten.

Ola Nilsson har själv skrivit i Aftonbladet om den roll som landsbygdens röst i de litterära salongerna som han har tillskrivits: ”Jag har flera gånger fått frågan huruvida jag gett glesbygdens människor en röst, eller om jag visar upp en tidigare okänd del av Sverige. Det skulle jag aldrig göra. Jag har skapat nya människor med egna röster i en helt ny glesbygd i ett helt nytt Sverige som aldrig tidigare funnits.”

Förra årets ”Änglarna” är den bästa av de tre, och i min recension varnade jag för att hans berättarteknik lätt kan glida ut i ointresse, med en stil som slipad av vattnet i en fjällbäck, om jag får vara ofin nog att citera mig själv. I ”Kärleken gömmer minnet” har han glidit iväg. Inte för att det är en dålig roman, absolut inte, men det ordkarga och blott anade får aldrig fäste i ”Kärleken gömmer minnet”. Ola Nilsson för sin strålkastare över ett antal scener som flammar upp och sedan sänks i mörker igen, så snabbt att de människor och känslor som kan skönjas i skumrasket aldrig blir verkliga.

Att avsluta den löst sammanhållna triptyken i staden har en självklar logik. Det är staden som har varit resans mål för många av landsbygdens oroliga själar, och våra största städer har svällt med inflyttade lantisar som söker värmen intill varandra. Men byn ligger inte långt bort, inte för någon av oss. Skogen susar i blodet och hembygdens jord finns kvar som en sorgkant under naglarna.

Romangestalterna som har flyttat från byn till staden tillhör alla vad urbanteoretikern Richard Florida kallar ”den kreativa klassen”. Någon är konstnär, en annan är författare, slitet bakom plogen ter sig långt borta. De korta styckena kretsar kring en begravning, en vernissage och en resa hem till släkten. Som alltid är det en mångtydig berättelse hos Ola Nilsson, och även här är tidsplanen flera. Tillbakablickar skildrar en ung man, släkt med en av barndomsvännerna, som drog ut i krig under hakkorset; han dog i österled och allt som finns kvar är en kista med hans tillhörigheter som det nu är dags att konfrontera.

Om det är någonting som jag förknippar med Nilssons tre romaner, förutom stilen och miljön, är det en ton av sorg, närvarande även i de lyckliga ögonblicken av blå himmel. Av ”Hundarna”, den inledande romanen, är de flesta minnesbilder borta, men den molande känslan av sorg finns kvar.

När jag under skrivandet av denna recension förstrött bläddrar igenom ”Kärleken gömmer minnet”, kanske på jakt efter en avslutning på texten, fastnar jag för en replikväxling som fångar stämningen i alla tre romaner:

– Nå, hur var det hemma då? Är det nån som har dött?

– Ja, Uffe Eriksson har tydligen hängt sig.

– Jaha, sa hon och tittade rakt fram. Uffe. Han gick klassen över eran väl?

– Ja, precis. Hans unge hittade honom tydligen i garaget.

Mer läsning

Annons