Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

God mat men inga tårar

/
  • Komplicerad. Anita Goldman gör det svårt för sig när hon blandar olika typer av texter.

Annons

Du vet inte hur man gör när man älskar, säger Katjas make efter aderton år och lämnar henne. Då går hon sönder. Samtidigt lever hon på i sin vardag, det fungerar ju så: hon föreläser, skriver krönikor och framträder också i fortsättningen som genial och vass samtidskritiker i tv. Men i sin ensamhet gråter ständigt och det slutar med att Katja havererar och måste söka terapeutisk hjälp.

Anita Goldmans roman ”Kärlekskursen” handlar om den behandling hon genomgår under dryga två år. Hon föresätter sig genast att bli den bästa klient hennes terapeut någonsin haft. Och snart bestämmer hon sig också för att försöka få honom i säng.

Katja har mycket höga tankar om sitt eget intellekt och berömmer gärna och ofta sin verbala förmåga. Men hennes texter imponerar inte på mig; stilen är närmast journalistisk, snabb, vitsig och snärtig men rätt slutstruken och ytlig utom när hon skriver om sina egna känslor då språket flödar över och lätt blir sockerskadat (någon har byggt, kan hon skriva, ”en mur av cement kring hennes hjärta”).

Katja blir alltså omgående förälskad i sin terapeut och börjar överösa honom med brev. Där kommenterar hon deras samtal, sina egna utgjutelser, gräl, utspel, återkommande avsked, sin uppvaktning, skam och längtan.

Hon fortsätter att gråta tårefloder. Och även terapeuten fäller då och då en tår vid hennes ord. Det gör inte jag. Alltför många formuleringar liknar dem man finner i paroller och vackra principprogram. Som när hon pekar på att ”friheten ligger i kärleken” eller talar om vår ”oändliga delaktighet”.

I vartannat kapitel svänger perspektivet och i dem odlar berättaren sin trädgård, lagar mat, levererar recept och dyker ner i olika mytiska, judiska och andra texter som hon citerar ur och kommenterar. De avsnitten drar åt kåseri och essä. Sådant är svårt. Det ska ju matcha gestaltningen och samtidigt sätta andra krafter i rörelse och sända djupare signaler. För mig fungerar det bara glimtvis så.

I ”matavsnitten” är humöret på topp, texten blir i överkant sinnlig, berättarjaget kopplar ihop odlande och liv, kärlek och mat, att älska och att äta (också gud). De invarvade partierna ligger kronologiskt efter själva behandlingen men binds allt starkare ihop med den.

Jag gissar att Goldman kommer att få en hel del kritik för denna berättelse om en kvinna som utan vidare ställer upp på mannens villkor – som om hon ingick i ett harem. Och den där terapeuten liknar mer en ulv (eller kanske snarare en bock) i fårakläder, en som använder sitt yrke och sina metoder för att fånga kvinnor.

Mer läsning

Annons