Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Granström griper mig

/
  • Så kraftfull. Helena Granström har litterär tyngd och en djup tilltro till språket.

Annons

Det finns en oerhörd kraft i det enkla och klara påståendet. Att beskriva världen just som den ser ut, eller att låta en detalj av den förstoras upp och ges betydelse. För vad är det egentligen som sker när vi läser? Vi får ta del av en partsinlaga. Det är vad som sker. Att låta det passiva vara orörligt. Att låta tigandet mellan raderna skapa handling. Det kräver både mod och tilltro.

Två egenskaper som jag förknippar med Helena Granström. När sedan påståendet, detta enkla konstaterande, ställs i relation till en laddad verklighet, som innehåller våra mänskliga basämnen: kärlek, avsked, oro, distans – ja, då kan det helt enkelt skapas både suggestiv och substantiell lyrik.

Helena Granström utkommer nu med sin prosabok ”Infans” som är hennes fjärde bok sedan debuten med ”Alltings mått”. Och återigen blir jag helt tagen, närapå satt i våld av Granströms förmåga att ladda upp den mest banala scen med en litterär tyngd som helt tar andan ur mig. ”Infans” är uppbyggd som en traditionell prosabok, även om jag läser den som en hybrid mellan dramatik och lyrik: ”Och sedan hem. Han och jag, alltid han och jag. Jag: hjälp mig då, du är ju här./Han: om jag skall kunna hjälpa dig måste du hjälpa mig att hjälpa dig./Jag (förtvivlad) Hur!/Han: känns det så där nu som du berättade förut att det ibland kan kännas? /Jag: Nej, nej!”

Det finns i texten ett mindre antal subjekt, men de rör sig fram över boksidorna närapå som i en stiliserad föreställning. I centrum finns det också ett barn. Och det är väl runt barnet, detta hjälplösa knyte av begär, som handlingen kretsar.

Om man nu kan tala om handling. Det som sker äger rum i språket. Rummet är bara en scen.

Jag är djupt tagen; dels av Granströms förmåga att beskriva en närapå undanglidande känsla så att den blir vass som en knivspets, dels av hennes tilltro till språket. Det är i språket, i det uttalade ordet som hoppet finns. Jag läser Helena Granström på samma sätt som jag läser Birgitta Trotzig; med en existentiell girighet som jag inte riktigt kan förklara för mig själv.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons