Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gruppkram i fel hjärna

/
  • Känslosamma. Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson har slagit sig samman och skrivit en roman om mäns behov av att kramas.

I Chuck Palahniuks ”Fight club” träffades män för att spöa skiten ur varandra, i ”Dingo dingo” – av författartrion Leif Eriksson, Martin Svensson och Bob Hansson – möts de i smyg för att kramas.

Annons

Wow, vilken märklig bok! Det var längesedan som mina känslor pendlade så under läsningen av en roman, från förakt till ett slags ömhet för karaktärerna i boken, emotionellt skadade män som i korta glimtar reser sig ur den trista prosans kartong och blir riktiga människor.

”Dingo dingo”, med undertiteln ”den manliga frigörelsen är här”, korsklipper mellan männen i detta kramkalas, berättar samma historia ur skilda perspektiv. Henrik misshandlas och mobbas av sin fru; Hampus vågar inte berätta om sina skulder för familjen; Olof är bitter över att brodern tog självmord utan ett pip om att han mådde dåligt. Dessa tre får störst utrymme i texten, men där finns också bikaraktärer som Ronnie, som skäms för sin stora penis som han ser som ett patriarkalt våldtäktsredskap, och den stammande Myran.

Kramandet börjar under förespeglingen att chefen Bernt på sin 50-årsfest visar en mackapär, med utseende som kom den från någon gammal damfrisering, som ska ge samma känsla som att bli kramad. Han uppmanar vänner och anställda att krama varandra, för att förstå kramens makt och kroppens behov av den. Men läsaren förstår snart att mackapären är båg, och att syftet är att få männen att kramas. Och som de kramas. Kramandet förlöser dem, får dem att skruva på känslokanalerna. Den mänskliga närheten bröder emellan, utan pressen att vara en sexatlet som medföljer närheten med det andra könet. Kramandet som massrörelse.

Romanen är hyperbolisk, inte bara i hur ömkliga männen är utan lika mycket i hur alla kvinnor, på skilda sätt, utmålas som förtryckare – från den misshandlande Elisabeth till journalisten Mia som använder sin makt i yrket för att hämnas att ha blivit sexuellt ratad. Som romanintrig blir det lätt löjeväckande, men som retoriskt knep krävs överdriften för att hamra in budskapet, och i nyanserna har författartrion tydliga poänger.

Jag läser ”Dingo dingo” med känslan av att författarna har skrivit ett debattinlägg förklätt till roman. I romanen väcker krammötena morgonsoffornas intresse, och författarna skulle nog rusa till taxin om en redaktör ringde och lockade med Tilde de Paula.

Kramandet är en intressant idé, tyvärr kläckt i fel hjärnor. Samma idé skriven med, säg, Jens Liljestrands penna, hade haft större potential. Men ämnets aktualitet kanske ursäktar prosans kvalitet, något som Camilla Läckberg-läsande svenskar inte är kräsna med – det faktum att många män går omkring och skäms för sitt kön och helst av allt vill ha en lång och hård kram.

Tråkigt nog för Bob Hansson och company läser majoriteten män inte romaner. Något som de skulle behöva lika mycket som en kram.

Mer läsning

Annons