Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gubblitteraturen hytter med käppen

/
  • Philip Roth.Foto: Douglas Healey
  • Ian McEwan.Foto: Joel Ryan
  • GRINIGA GUBBAR. En ny genre har döpts av de anglosaxiska litteraturkritikerna: git lit. På svenska kan vi kalla det gubblitteratur, romaner om äldre herrar som tycker om att gnälla. De finns på film också, som i Woody Allens och Larry Davids ”Whatever works” (bilden).

Chick lit är en etablerad genre, men nu kommer gubbarna, som så ofta, och buffar bort tjejerna från trendtronen. Smink och mobiltelefon får plockas ner i handväskan när chick lit blir ”git lit” – en genre som drivs på potenspiller och som hytter med käppen.

Annons

Men har verkligen gamla gubbar möjlighet att konkurrera med sådana som Marian Keyes och Sofi Fahrman? Vi återkommer till den frågan.

Ty först är det kanske på sin plats att förklara ordet ”git”, som kan översättas med en gammal gnällig stofil. På svenska kan vi kalla genren ”gubblitteratur”.

Termen har börjat användas om romaner som har en åldrad stöt som huvudperson, som förbittrad och vresig ser världen springa ifrån honom; en som använder uttrycket är författaren Piers Paul Read i tidskriften Standpoint, själv författare till en nyligen utkommen git lit-roman med titeln ”The Misogynist”. I den gnäller en man om livet och världen efter det att hans fru har lämnat honom för en rikare och yngre man, och han tvingas att flytta till en bostad som ligger under hans sociala värdighet. Men han får chansen till kärleken igen. Med en yngre kvinna.

Ja, det är fiktion, och där är fantasierna fria, men i rättvisans namn är det inte bara lammköttssuktande författare av manligt kön i framskriden ålder som hänger sig åt sådana fantasier. Även kvinnliga författare placerar yngre kvinnor i knät på herrarna. I Anne Tylers på svenska nyligen utgivna ”Påminnerskan” befinner sig protagonisten i en liknande situation som mannen i ”The Misogynist”. Ett liv i ensamhet efter flera kraschade äktenskap, och när han tvingas bort från sitt arbete som lärare följer en solitär tillvaro som helt kan ägnas till gnällandets ädla konst, och även i den får en yngre kvinna spela en räddande roll. Men den gamla läraren har kommit för långt in i surgubbslandet för att kunna återvända, och romanen slutar med att han återigen blir lämnad ensam, ganska nöjd med det ödet.

Ian McEwans senaste roman, klimatuppvärmningssatiren ”Solar”, är ett slags gubblitteratur, men det är en gubblitteratur som petar elakt på gammelmansmagen som hänger över skärpet. Klimatforskaren Michael Beard har vunnit Nobelpriset, men många år har gått sedan dess, och han lever på gamla meriter alltmedan han samlar på sig fler kilon, fler älskarinnor och fler gråa hår.

McEwan porträtterar sin karaktär, en ställföreträdare för världens alla gubbar, elakt men roligt när han låter den alltmer trötta Beard treva sig fram i en värld som han känner allt mindre. Hans största gubbögonblick i romanen är när han inför journalister argumenterar för att män lämpar sig bättre för vetenskapliga studier än kvinnor.

Med tanke på att mäns livslängd har varit begränsad under en stor del av historien, har gubblitteraturen inte så gamla anor som man kan tro, så den riktiga startpunkten kan kanske spåras till Kingsley Amis ”The Old devils” från 1986 om ett gäng suputer i Wales. Även om de flesta av de stora manliga författarna i den anglosaxiska världen har hunnit nosa på området, såsom Richard Ford och John Updike, får väl ändå Philip Roth sent i sitt författarskap ses som den främsta krönikören av kroppens skröplighet och en åldrande manlighet.

Även på film huggs det med löständerna, när Larry David spyr galla över alla som råkar passera förbi i ”Whatever works”, och tv-serien ”Griniga gamla gubbar” lät kända surkart förfära sig över den moderna tillvarons tillstånd.

Men, för att återvända till frågan: Är gubblitteraturen ett hot mot chick lit-genren? Nej, litteraturen har alltid varit främst en kvinnozon, även om det inte syns i Nobelpris-listan. ”Eftersom romaner främst har köpts av unga kvinnor, tenderar äldre män att vara mysiga gamla pappor som Mr Bennet i Stolthet och fördom eller förfärliga gamla pedanter som Casaubon i Middlemarch”, skriver Piers Paul Read i sin essä. Männen är rara exemplar i kultursalongerna, och om de är med kan man misstänka att det är i egenskap av chaufförer.

Nåväl, chick lit-genrens popularitet till trots är det medelålders kvinnor och inte tonårsflickor som är kulturbärarna i dag. Vilket gör det tveksamt om gubblitteraturen kan vinna gehör i större skaror. Man kan misstänka att surgubbar har kvinnorna nog med hemma vid frukostbordet. n

Mer läsning

Annons