Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han är som bäst ovanför skrevet

/
  • Jaget i närbild. Theodor Kallifatides har något som få författare har – ett intressant liv att skriva om.

Annons

Jag trodde inte att Theodor Kallifatides var en författare som skrev mycket om sin penis. Nu har jag visserligen bara läst enstaka delar ur hans stora produktion, närmare trettio romaner och novellsamlingar. Att manliga författare sent i livet skriver självbiografier om hur de upptäcker sina könsorgan är en beklaglig sanning. Även om allas uppväxt, i stort, är tämligen likartad, är just den delen av uppväxten särskilt svår att variera. Kallifatides kramas och vänslas med en flicka, men får bekymmer ”eftersom en viss herre genast reste sig upp och ville hålla tal till församlingen”. Exemplen fortsätter.

Men till skillnad från många andra av dessa män, förlåter man snabbt Theodor Kallifatides för att han introducerar läsaren för den lilla ”herren”. Resten av det som han har att berätta om sitt liv, när han höjer blicken från skrevhöjd, är så mycket mer intressant.

Författare lever, per definition, i sina huvuden, med kroppen blott som en behållare för fantasin. Därför är sällan författares levnadsbeskrivningar särskilt spännande, då de yttre händelserna är så torftiga, endast störande element för det som händer i huvudet. Vad som händer där har vi redan fått ta del av, i tidigare romaner. Theodor Kallifatides har däremot en spännande historia sparad åt sig själv vid 72 års ålder.

”En självbiografisk roman”, står det på omslaget, gissningsvis för att försäkra sig mot minnets bedräglighet. För det är Theodor Kallifatides vi får, inte en romankaraktär. Han växer upp under fattiga förhållanden i Grekland. Politiskt belastad har han svårt att finna arbete, och hans trevande försök att ta sig in i vuxenlivet är förgäves. Han ämnar bli skådespelare, men den karriären dör innan den har börjat. Åren som värnpliktig soldat passerar som en pest. Det enda som lyser upp hans liv är kärleken, ibland lycklig och ibland olycklig.

Även om han är blygsam i beskrivningarna, måhända smittad av jante efter sitt vuxna liv i Sverige, anar man mellan raderna att han var en charmör, en tjejtjusare av stora mått. Kvinnorna spelar stora roller i hans berättelse: modern, ungdomskärleken, en affär med en äldre gift kvinna, frun som han träffar i Sverige…

Han har även en trevande homosexuell upplevelse, i gränslandet till prostitution, när han försöker avancera i teateryrket genom att ha sex med en regissör: ”Regissören kysste mig på munnen och stank av ett annat cigarrettmärke än mitt, smekte mitt kön på allehanda vis, men ’han’ förblev förolämpande liten och skrynklig.” Herren, visar det sig, håller endast tal till kvinnliga församlingar.

Slutligen inser han att Grekland är ett dött land för honom, att där finns ingenting att hämta förutom smärta och ett liv i förnedring. Han emigrerar till Sverige.

Att Theodor Kallifatides skriver med denna fina svenska 41 år efter sin debut är imponerande (och om det har en avhandling vid Harvard skrivits), om än inte lika imponerande som att språket fanns där redan i debuten. Hans språkliga bedrift är makalös.

Jag tänker på Mark Levengoods irriterande och påklistrat gulliga anekdoter om sina tokroliga släktingar, och jämför dem med Kallifatides fina skildring av den familj som han lämnade kvar i hemlandet. Bokens mest känsloladdade scen är när han återvänder till Grekland för att ledsaga sin mor mot döden. Hon trär vigselringen på hans finger, ”så att du inte glömmer mig”, och han frågar henne, vid 69 års ålder, om hur han ska leva sitt liv. ”Så som ditt hjärta tål”, svarar hon.

”Det gångna är inte en dröm” står på egna ben, är en god berättelse utan Theodor Kallifatides livsgärning i ryggen. Men boken ger mig också aptit på resten av författarskapet.

Mer läsning

Annons