Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här avslöjade 1800-talets kvinnor sina innersta tankar och hemligheter

/
  • INSPIRERAR TILL DAGBOKSSKRIVANDE. Christina Sjöblad har gjort en diger undersökning av kvinnors dagböcker på 1800-talet.

Om det skulle börja brinna, vad är viktigast att rädda? Dagböckerna kanske? Platsen där man skapar sin personlighet, diskuterar i hemlighet med sig själv och formulerar nya tankar innan de kan sägas öppet.

Annons

”Bladen brinner” var titeln på Barbro Lindgrens fiktiva tonårsdagbok som utkom 1973. Att bladen brinner är en god bild för hettan i det skrivande som gäller livet.

Flera av de skribenter professor Christina Sjöblad intresserat sig för var sjuka. De hade bråttom att få ordning på sina tankar och ville lämna spår efter sig. ”Bläck, äntligen! kan jag skriva” är titeln på hennes fullmatade bok om kvinnors dagböcker från 1800-talet.

Orden kommer från Eugénie de Guérins och utbrottet fortsätter: ”bläck! Lycka och liv! Sedan tre dagar har jag varit död, då denna blodcirkulation var omöjlig, död för min anteckningsbok, för dig, för det inre”. Ordet ”dig” syftar på brodern Maurice, som ska få läsa dagboken.

Maurice hade tbc och dog ung. Inte förrän efter bådas död utkom hennes dagbok 1855 och några år senare även hans. Men det är han som av forskarna räknats som skapare av Journal intime-traditionen.

I Alain Girards avhandling (Sjöblad kallar den monumental) hör bara män till de centrala intimisterna, medan kvinnorna, som Madame de Staël och George Sand, kallas minores. Girard verkade 1963, men även nutida forskare bygger sina elitserier (Sjöblads fyndiga ersättning för fackuttrycket canon) av idel manliga skribenter. Christina Sjöblad opponerar sig förstås och menar att kvinnor både hörde till pionjärerna och utvecklade genren.

Vad är då en intim dagbok? Termen indikerar ett sökande efter en hållbar livsfilosofi, tröst i skrivakten och formuleringsglädje. Omläsning är en viktig del. Skribenten går i dialog med äldre anteckningar och vill lära sig något av det. För att räknas som Journal intime ska dagboken ha ett säreget tonfall. Allt detta finner Sjöblad hos kvinnorna, och anser det inte diskvalificerande omodernt att Gud finns med i deras tankar.

Även om den intima dagboken riktar sig inåt, finns det också en riktning utåt. Flera hoppas på att bli lästa och äntligen förstådda, men många gånger rensade släktingar inför en publicering, för att göra en arg och uppriktig kvinna anständig.

Så skedde med dagböckerna efter konsteleven Marie Bashkirtseff, rysk invandrare i Paris, död i tbc. 100 år efter den första utgåvan upptäcktes originaltexten och bilden av Marie förändrades. Vilken skatt, 19 000 sidor vilande på Nationalbiblioteket! Nu är två olika kritiska utgåvor på väg, med och utan kommentarer.

Christina Sjöblad förvånar sig över att Simone de Beauvoir, när hon skrev ”Det andra könet”, inte sökte grundtexten i arkiven. Tvärtom använde hon Bashkirtseffs (mors) text för att bekräfta sina teorier om kvinnor som passiva och ytliga. Inte heller nämner Beauvoir i sin nedgörande kritik att Marie var dödssjuk, vilket ju påverkade hennes arbetsförmåga.

Christina Sjöblad ger fina exempel på Bashkirtseffs formuleringskonst och visar i färg en imponerande målning hon gjort med en klunga barn ute på gatan, ett radikalt motiv för denna tid.

Man erbjuds många spännande möten i Christina Sjöblads genomgång. Bland svenska skribenter finns förstås Victoria Benedictsson, men inte som huvudperson – henne har ju Sjöblad redan ägnat år av sin forskning, i och med den omistliga utgivningen av ”Stora boken”, i tre band.

I kapitlet ”Resedagböcker” får Fredrika Bremer sällskap med Sophie von Knorring som for Vättern runt i tvåspannsvagn. Sjöblad hittar en Mary Wollstonecraft-linje, Mary som for längs svenska västkusten, hela tiden med uppmärksamhet på kvinnors förhållanden och möjligheter.

Avsnittet om guvernanter blir ett yrkesporträtt genom Mamsell Forsells dagbok, utgiven 1988, och Elisabeth Schmidts otryckta dagböcker från 1860-talet.

Sjöblad har avhandlat 1700-talets dagböcker i ”Min vandring dag för dag” (1997) och blandar även nu forskningsöversikter och teorier om vad som kan skrivas av vem, med textprover och korta biografier.

Det finns en del upprepningar, vilket kan uppfattas som dålig respekt för läsarens läsförmåga, och ett dagbokscitat uppträder två gånger, i översättningar som skiljer sig ifrån varandra. Men i stort är Sjöblads studie en mycket njutbar läsning och rentav inspirerande för den som själv skriver dagbok. n

Mer läsning

Annons