Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hatade Staffan Westerberg, älskade Staffan Westerberg

/
  • Rädd? Dockfiguren Storpotäten skrämde barnen. I dag kommer Staffan Westerberg ut med en bok om sitt liv där leken behövts som besvärjelse.
  • Staffan Westerberg 1984. Med två av strumpfigurerna ur barnprogrammet  ”Lillstrumpa och Syster Yster på villovägar”.
  • Vilse i pannkakan 2002. Staffan Westerberg i en retrouppsättning på Teater Brunnsgatan Fyra.

Jag skiter i alla som påstår att de blivit skadade för livet av Staffan Westerbergs barn-tv-program ”Vilse i pannkakan” på 1970-talet.

Jag skiter i det för nu har han skrivit en underbar bok.

Annons

Den är självbiografisk. Men inte på det där modernt kläggiga smutskastningssättet som får kvällstidningarnas kändismaskin att gå igång.

Staffan Westerberg skriver på sitt sätt. En poetisk betraktelse med surrealistiska övertoner. Det är som om man hela tiden hör ett avlägset klingande av försiktiga klockor.

Bara lite dovare nu än när det plingade drömskt i bakgrunden på ”Vilse i pannkakan” medan Staffan Westerberg framförde sina docksagor 1975.

Författaren känner sig gammal. Varje dag är FLASH! en ny tändsticka som tänds och brinner ut. Asken räcker inte hur länge som helst.

Å andra sidan är Staffan Westerberg, 76, fortfarande 11 år. Boken heter ”Elvaåringen”. Barnet finns inuti fast kroppen blivit svagare. Är det inte så alla äldre känner sig? Vi hinner aldrig växa i kapp livet innan det plötsligt är slut.

”Hos Staffan Westerberg finns inget avstånd mellan vuxna och barn. Ungefär samma hisnande frågor – om ensamhet, död, trygghet och längtan – placerar han på scenen vem han än vänder sig till”, som Arbetarbladets kulturredaktör Karin Månsson mycket riktigt konstaterade i en recension när Staffan Westerbergs pjäs ”Glödlampan” spelades hos Skottes i Gävle 1999.

Staffan Westerberg växer upp på Svartön i Luleå, i en kall disponentvilla, i skräck för när tystnaden ska skäras av de behärskat grälande föräldrarnas röster:

”Detta ständiga mummel som var som mögel som bröd och skinn på chokladen”.

”Detta eviga mummel av röster, jagande efter varandra som hetsiga meningar på en telefontråd. Det sjunger och oroar. Det snärjer och sargar. Det ringlar som spindlar som har små kroppar och mycket långa ben, rasslande fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet.”

Staffans storebror dör som barn. Mamman skrattar aldrig mer.

Pojkjävel, du skall bli ingenjör, dundrar pappa när Staffan lussar ”i mammas stjärtbleka långnattlinne” för sina föräldrar en morgon 1946.

Där föddes nog en teaterpoet, konstaterar Staffan Westerberg.

Elvaåringen blir en ung man som reser till Paris och ännu längre söderut. Han ser Edith Piaf lysa som en eldslåga på scenen, träffar okända män i bultande möten och upplever heta tropiska nätter. Får syfilis.

Ett annat minne: den märkvärdiga Luleåbon slår upp den berömda dramatikern Lars Forssells adress i telefonkatalogen. Han ringer på och ber att få spela upp ett stycke med sina egenhändigt tillverkade kasperdockor.

Så förlossas en av Sveriges mest begåvade teatermänniskor. Westerberg blir så småningom ett namn med hedersdoktorstitel. Svensk regissör, manusförfattare och skådespelare. Känd för figurer som Lillstrumpa och Syster Yster. ”Teatern räddade mitt liv”, säger han i en intervju.

Luleå kommun hyllar Staffan Westerberg genom att låta uppföra en fem meter hög isstaty av honom i samband med pjäsen”Storgatan” 2006.

Men boken. Den är ju högre (isstatyn smälte oturligt redan före premiären). ”Elvaåringen” flyter som en tindrande och taggig stjärna över en fantasifullt utstyrd jättegran. Föreställningarna och tv-programmen med Staffan Westerbergs dockor på 70-talet var för lillebror. Jag kände Staffan Westerberg bara som myten. Här når han plötsligt var och en av oss.

”Elvaåringen” är självutlämnande utan att släppa på integriteten. Pensionären Staffan Westerberg beskriver ett besök i barndomsminnenas Björkliden. Han sitter i snöriket och målar en akvarell men böjer sig som i magknip över sitt skissblock när en förbipasserande skidåkare nyfiket försöker kika. Privat!

Det var i Björkliden som en dånande snölavin lade sig som ett vitt lakan över Staffans mor 1955.

Den klarsynta 76-åriga 11-åringen låter minnena glimta till i de fladdrande tändstickornas korta sken.

”Man minns fast man minns fel. Men summan av kardemumman är att det är sant”, sa författaren i ett radiosamtal i samband med att han satte upp ”Elvaåringen” som pjäs på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm i höstas.

I föreställningen läser Westerberg upp bokens text samt visar diaprojektioner – delvis ingår samma gamla familjefotografier och egenhändiga skisser i den tryckta versionen.

Publiken snyftade och gät, enligt recensionerna men fick samtidigt se en Staffan Westerberg som dansade och sjöng, som fortfarande lekte för att besvärja livet. Eller kanske numera livets allt tommare tändstickask.

Jag tycker det är en både lämpligare och vackrare metafor är Forrest Gumps banala chokladkartong.

Staffan Westerberg säger att han blev mycket ledsen av att kallas haschrökande vänstertomte som traumatiserade barnen.

Han blev ofrivilligt en symbol som 70-talsgenerationen fortfarande inte tycks kunna släppa.

Tre Facebookgrupper vittnar om det:

”Vi som aldrig förstod Staffan Westerberg” – 265 medlemmar.

”Kom tillbaka Staffan Westerberg, allt är förlåtet! – 74 medlemmar

”Staffan Westerberg – ett geni före sin tid” – 285 medlemmar.

Det är den sistnämnda som jag gillar.

Fotnot. Den stora ”Elvaåringen” ges ut på provinsens lilla förlag med de centrala böckerna – Black Island Books i Luleå. Ja, var annars? När konstnärskapet formades på Svartön.

Mer läsning

Annons