Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hejdlös islänning

/

Islänningen Böddi hatar köpcentrum och tv-reklam och samtidens utseendefascism. Och så långt kan man ju hålla med honom.

Annons

De gamla isländska sagorna är knäckebröd för själen, till skillnad från svampig amerikansk underhållning. Detta tankens heroin. Enligt Böddi. Som just fått sparken som lärare. En elev hamnade på sjukhus efter det att Böddi tagit klassen ut i den suv- och mobilfria vildmarken för att ge de förslappade tonårsungarna råg i ryggen.

Yes, så långt är man trots allt med.

Men det blir galnare. Sagan om Böddi i romanen ”Stormland” är vild som hårdrocksmytens hotellrumsorgier. Böddi flippar fullständigt ur. Hans inledningsvis försiktiga gerillakrig växer till en frontoffensiv för Faust och Gunnar på Lidarände.

Böddi är 2000-talets Don Quijote i kamp mot talkshowsamhället. Han föraktar alla utom en skön ung mö som jobbar i ortens bokhandel.

Böddis hemby har trots allt en bokhandel. Men hundrafalt fler hårfriseringar. Varje medborgare måste permanenta barret varannan vecka för att hålla maskineriet i gång (och kom inte och säg att du inte undrat över hur det kan behövas så många klippningsenheter i Gävle också).

Böddi har poänger i sin samhällskritik, även fast han slåss mot väderkvarnar.

Sacha Baron Cohen skulle förresten kunna göra en utmärkt Böddi. Den skruvade rollfiguren med sin hästsvans och Nibelungenring i örat, är outhärdligt ilsken, sjaskig och självupptagen – men tvingar oss samtidigt att se sådant vi gärna bekvämt blundar för.

Kanalknarkare, väser Böddi:

Böddis perspektiv må vara förvridet men inte ens det natursköna Island syns vara något obefläckat paradis, trots att händelserna i romanen utspelar sig före den berömda isländska finanskollapsen.

”Stormland” är skriven av Hallgrímur Helgason, författare till ”101 Reykjavik” (mer känd i filmversion kanske) som visade samma oturistiska sida av de varma källornas land.

Romanen om den sorgliga Don Böddis öden och äventyr kan för all del ses i flera ljus. Man kan säga att den också skildrar en traditionell mansroll i galopperande upplösning.

Ungefär som lika tragikomiska ”Löpgravsvägen” av den finska författaren Kari Hotakainen för några år sedan. Båda herrarna har, vid skilda tillfällen, blivit nominerade till Nordiska Rådets Litteraturpris.

Men språkligt är ”Stormland” suverän. Som ett dödsföraktande stilistiskt Formel-1-lopp.

Mer läsning

Annons