Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helena Eriksson om poesin som frizon

/
  • Helena Eriksson ser lyriken som ett sätt att fundera kring saker som annars undgår det vardagliga språket.Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix
  • En vanesak.
  • En vanesak.
  • Prisbelönad. Sveriges Radios lyrikspris har gjort Helena Eriksson synlig på ett sätt som hon inte varit van vid.Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix
  • Prisbelönad. Sveriges Radios lyrikspris har gjort Helena Eriksson synlig på ett sätt som hon inte varit van vid.Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix

Poesin är inte bara en frizon eller ett eget språk. I Helena Erikssons värld bor den granne med Kapten Stofil. Och uppmärksamheten efter Sveriges Radios lyrikpris för "De, bara" är välkommen.

Annons

 

– Precis innan jag fick priset började jag tänka "Äh, vem bryr sig om poesi? Vad ska den vara bra?" Men nu känner jag att "Sveriges Radio bryr sig om poesi i alla fall"! säger Helena Eriksson och skrattar.

Det är en typiskt grå Göteborgsdag. Sonens förkylning har satt käppar i hjulet på vägen till kontoret i utkanten av Slottsskogen, där porslinskatterna står på rad framför en bok om Freddie Wadling på fönsterkarmen.

 

På skrivbordet ligger Helena Erikssons översättning av Unica Zürns psykosskildring "Jasminmannen" och "Mörk vår", men först måste det där med lyrikpriset för senaste diktsamlingen "De, bara" redas ut.

– Det var helt bisarrt. Jag känner ju Jörgen Gassilewski som ringde upp från P 1, så det kändes väldigt konstigt när han presenterade sig med officiell röst, säger Helena Eriksson, tar den första eftertänksamma pausen av många, söker efter orden och fortsätter:

– Ännu en märklig sak är att det verkar som så många känner till det, jag har fått flera intervjuförfrågningar nu än när min bok "De, bara" kom ut i februari. Men det kanske är bra, det här, tänker jag. Som ett sätt att uppmärksamma poesin i Sverige för dem som inte redan är inblandade.

 

"De, bara" som nu Helena Eriksson hyllats och fått 30 000 kronor för är hennes sjunde diktsamling sedan debuten "En byggnad åt mig" 1990. Sina första dikter skrev hon redan som som åttaåring hemma på landet utanför Nyköping.

– De hade en betydelse, säger Helena Eriksson. En del av dem var inspirerade av sångtexter i gamla svenska långfilmer från 30- och 40-talen som jag sett på tv. Jag brukade läsa upp dem för min farfar.

Förhållandevis långt från den lyrik som hon nu hyllas för, där begrepp som "du-jaget" och multipla mellanslag, för att beskriva pausers längd, är ingredienser. "De, bara" beskrivs som "storslagen och vacker" (recension i Kvällsposten).

– Jag tror att jag från början skrev poesi för att ha en egen värld där man får bestämma allt. Senare har jag kommit att uppfatta poesin också som ett sätt att tänka, som ett sätt att fundera kring saker som annars undgår det vardagliga språket, och kanske också den löpande prosan.

 

Något för ett fåtal intresserade, således? Inte alls, säger Helena Eriksson.

– Jag tror att många fler skulle kunna få ut något av poesi. Det gäller att vänja sig vid den bara. Den är ju motsatsen till att titta på en dokusåpa, där man bara får se sådant man redan vet.

Och man kan börja vänjas tidigt. Helena Eriksson berättar om sjuårige sonen som tagit med "De, bara" till skolan efter att fröken fick höra att mamma fick pris. Men fröken var inte där.

– Så han berättade att han satt och läste i den själv på rasten. Det var lite fint.

Vid sidan av det egna skrivandet har hon bland annat och på helt eget initiativ översatt den tyska poeten Unica Zürn.

– Jag ringde Carl-Michael Edenborg på Vertigo eftersom jag tänkte att den ligger lite i förlagets gränsöverskridande linje. Han sa ja direkt, berättar Helena Eriksson.

 

I arbetet med att översätta Zürn ingick även att tolka de anagram som Unica Zürn i sin fascination för siffermagi och dolda budskap blev besatt av.

– Ha ha, jag lyckades få Carl-Michael att göra Zürn-volymen till nummer 9 i Vertigos serie, trots att de inte hade kommit dit än, eftersom 9 är Unica Zürns favoritsiffra, säger Helena Eriksson och berättar att det naturligtvis inte handlar om direkta översättningar av Zürns anagram, utan om att göra egna, där man får försöka behålla så många element från originaldikten som möjligt.

Siffror ja. Där kommer också grannen Kapten Stofil in. Joakim Lindengren, som är Helena Erikssons sambo sitter vägg i vägg och ritar sina kända humorserier och det är Helena Eriksson som tar hand om bokföring och postorderverksamhet.

 

När Helena Eriksson får tid blir det mer Unica Zürn. En essäbok om den tyska författarinnan och konstnären och hennes livspartner konstnären Hans Bellmer ligger närmast på dagordningen.

– Jag har poesiförbud nu. Jag måste koncentrera mig på essäboken. Men det handlar mer om att jag inte sätter mig och skriver poesi koncentrerat. Men dyker det upp någonting så skriver jag ändå ner det.

(TT Spektra)

 

Mer läsning

Annons