Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemingway – slukad av myten om sig själv

/
  • MR MACHOMAN. Nobelpristagaren Ernest Hemingway strippas på några av myterna, i Nils Erik Forsgårds nya ”resebiografi”.

Med åren blev Ernest Hemingway en PEZ-behållare som hostade upp samma gamla fyrkantiga bitar av machismo, ett stort vitskäggigt huvud som försökte bära upp tyngden av sin egen myt.

Annons

Det är först när jag börjar läsa Nils Erik Forsgårds ”Hemingway – en betraktelse” som jag minns hur lite Hemingways böcker och noveller intresserar mig. Men hans plats i vår västerländska litteraturkanon gör att hans böcker ändå måste läsas, eller pressas ner i svalget i skolundervisningen. Som tonåring, när böckerna lästes, hade jag svårt att förlika mig med hans manlighetsideal, och kanske var det så att jag ratade även hans litterära kvaliteter i protest mot den aura som omger hans författarskap (en aura som stinker av gårdagens whiskeyfylla). Jag var nyfiken om Forsgård med sin biografi kunde övertyga mig om Hemingways storhet, ett decennium senare.

Det kan han inte, visar det sig, men det är inte heller hans syfte. I sin bok, som är ett slags resebiografi kallad ”betraktelse” där han följer i Hemingways fotspår, försöker Forsgård istället att strippa sin huvudperson på myter. Resan går till alla de platser som än i dag, 50 år efter självmordet med gevär i Ketchum, Idaho, starkt förknippas med Hemingway: exilförfattarnas Paris (underbart återupplivat i Woody Allens ”Midnatt i Paris”), tjurrusningarnas Pamplona, jaktens Afrika och fiskets Key West … Vissa av resmålen är mer lyckade än andra. Som sämst blir de blott Hemingway-vykort, och i bästa fall – som den sista resan till platsen för Hemingways självmord – tillför de atmosfär och livsblod till en berättelse om manlighet som börjat skrumpna.

Omvärlden såg Hemingway som en karlakarl, en ”he-man”, tung som en boxare, tjurrusande med geväret över axeln och spritflaskan nära till hands. En bild som Hemingway själv var medskapare till. På ett mycket modernt sätt formade han sin image, inte sällan med överdrifter och rena lögner, vilket fick honom att frukta de biografiförfattare som senare i livet började punktera hans egenuppblåsta ballonger. Hans självbild blev till slut ett machomonster som slukade honom.

Men hans upptagenhet av manlighet ter sig äkta. Hans filosofi och rena kodsystem för vad som karaktäriserar en riktig man, framstår för en modern läsare som löjlig och rentav rörande.

En av mina favoritanekdoter i Forsgårds bok är den om litteraturkritikern som skrev om en Hemingway-skola i litteraturen med falskt hår på bröstet. Skolans rektor, Mr Machoman himself, blev rasande och sökte upp kritikern, blottade sitt bröst, ”körde fingrarna genom brösthåret och frågade Eastman om han verkligen tror att hans brösthår är falskt.” Även hans mest manlighetsfnattiga tillskyndare måste se löjet i den scenen.

Brösthåret må ha varit äkta, men alla hans mandomsklyschor satt inte fast med rötterna. Forsgård skriver bland annat om hans förförarskrävel, vilket inte alltid höll sig till sanningen, som när han skröt om att ha haft sex med spionen Mata Hari – men Mata Hari avrättades 1917 och Hemingway kom till Europa och Italien som frivillig först ett år senare.

En annan förtjänst i biografin är Forsgårds flitiga citerande ur recensioner, och det som han gräver fram rubbar åtminstone min bild av Hemingways kritikerstatus. Långt ifrån hyllad var han under stora delar av livet, i synnerhet under den långa perioden mellan genombrottet ”Och solen har sin gång” (1926), där han boxade sig in i de litterära salongerna, och ”Den gamle och havet” (1952).

Den bild som citaten ger, i samspel med hela biografin, är den av ett författarskap som fastnade i manér och upprepning, svaldes av sin egen myt. I synnerhet saknas en känslomässig grund; de känslor som finns hos Hemingway är de outvecklat sentimentala, tårar som rinner över ett kallt granitblock.

Men det som gör att Ernest Hemingway alltjämt förtjänar sin position i litteraturhistorien är stilen. Den så kallade isbergstekniken, som han beskrev i tjurfäktningsboken ”Döden på eftermiddagen” (1932), där han menar att bara en åttondel av texten ska synas på det vita papperets yta, likt den del av ett flytande isberg som sticker upp ur vattnet. Hemingways isberg har otaliga epigoner hackat en klump ur.

Även om isberget kan te sig emotionellt begränsat och kargt att bygga ett författarskap på, har så många låtit sig influeras att Hemingways roll som förebild inte går att underskatta. Stilen kan ingen ta ifrån honom.

Men den som anammar hans livsstil, och inte bara litterära stil, riskerar att se ut som en dinosaurie i safariväst.

Mer läsning

Annons