Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemma bäst

/
  • Aldrig utan min mössa. Bengt Berg har en otrolig lekfullhet i sin poesi och låter sig helst fotograferas med huvudbonad.

Annons

På behörigt avstånd från storstadens intellektuella kotterier, där poesi inte sällan görs mer invecklad än vad den skulle behöva vara, sitter Bengt Berg i det innersta av Värmland och skaldar lite sorgfritt och okonstlat, på ett lite ursprungligare och mindre ansträngt vis. Det är åtminstone så jag ser det framför mig, och trots att jag faktiskt inte har en aning, så ger åtminstone mötet med hans dikter en illusion av att mina påhitt pekar i rätt riktning.

Bengt Berg skriver poesi med en otrolig lätthet i formuleringarna, med lekfull pregnans prövar han sina tankar mot tillvaron utan att behöva slå fast vare sig det ena eller det andra. Så också i den nyutkomna ”De gröna skuggornas sjö”, en liten och tunn volym med både dikter och Facebook-fragment.

Värmland är som vanligt navet, men Bergs blick stannar inte på älgkon i dikesrenen utan lyfter vidare och inhämtar dofter och ögonblicksbilder från andra platser. Som Finland. Och Vietnam. Vilken osannolik kombination, men som med Bergs självklara anslag blir något man köper. Hans associativa förflyttningar sker ofta friktionsfritt.

Men så var det det där med Facebook.

Mittenpartiet i ”De gröna skuggornas sjö” utgörs av något som i boken betitlas ”Facebook, fragment” och som i pressinformationen kallas för ”spontant nedskrivna Facebook-meddelanden”.

Men vad man måste förmoda att det handlar om är att Bengt Berg här helt enkelt samlat några av sina statusrader – den funktion på Facebook som går ut på att man informerar sina vänner (och resten av världen) om vad man håller på med i stunden.

Bergs statusrader är ofta långa och omständliga och verkar i ärlighetens namn inte vara ett dugg spontana.

Om det beror på att han bearbetat dem inför bokutgivningen eller om han initialt skrivit dem med tanke på publicering kan jag inte veta, men jag tycker att trycket av de här textfragmenten är mindre lyckat. Som ett lustmord på Facebooks inre logik (där statusraderna visserligen ska vara så spirituellt formulerade som möjligt, men som inte syftar till något utöver sig själva) samtidigt som det blir ett slags försök att ”hänga med”.

Berg avslutar också detta parti med att raljera över samtidens kommunikationsvägar som sker på bekostnad av de genuina umgängesformerna. Det blir lite övertydligt i all sin motsägelsefullhet.

Då är Berg så mycket mer övertygande i sina naturlyriska betraktelser, vars vändningar visserligen ofta tangerar en underfundighet jag har svårt att förlika mig med, men som alltjämt är uppriktiga, finstämda meditationer över livets och världens gång. I skildringarna av Vietnam är det tydligt att blicken är en besökares, och dikterna känns inte riktigt lika gedigna som annars.

Bengt Berg är som bäst när han utgår från det hemtama och nära, när det inte är Hanois högtrafikerade gator som utgör fonden, utan när det är sångsvansfamiljen som simmar i sjön utanför fönstret. n

ny bok

Bengt Berg

De gröna skuggornas sjö

(Heidruns)

Mer läsning

Annons