Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Herodotos var ingen rasist

Herodotos, som levde under Atens guldålder på 400-talet f.Kr, brukar harangeras som historieskrivningens fader. Av allt att döma med all rätt, men vad innebär det egentligen, att vara den allra förste som skriver historia?

Annons

Det är bland annat vad Sture Linnér berättar om i detta porträtt av Herodotos. Eller framför allt av hans verk, eftersom vi inte vet så mycket om honom själv förutom yttre fakta.

Herodotos hade praktiskt taget inget skrivet material att utgå ifrån utan måste resa runt och samla ihop hörsägner eller skriva om sådant som hade skett mer eller mindre under hans egen livstid, som de omvälvande Perserkrigen – Herodotos var född omkring år 480 och han hade många av hjältarna från krigen mot perserna omkring sig, när han var ung.

Materialsamlingen var svår nog, men vad vi kanske inte tänker på är hur omskakande nytt själva det historiska perspektivet var. Att en händelse i samtiden hade sina orsaker i flera faktorer i nyss förfluten tid, som i sin tur hade sina orsaker i företeelser dessförinnan och så vidare ända ner i det obekanta eller rent mytiska.

Herodotos var den förste som betraktade händelser på det viset, och vi är alltså alla än i dag djupt präglade av hans sätt att se på tillvaron. Tala om att vara pionjär och innovatör!

Länge har Herodotos anklagats både för att vara godtrogen och benägen att snarare skriva historier än historia. Sture Linnér visar att kritiken ofta är orättvis. Naturligtvis finns mängder av myter och fantastiska berättelser återgivna som historiska fakta hos Herodotos, men Linnér ger många exempel på att arkeologiska upptäckter på senare år bekräftat uppgifter, som tidigare avfärdats som fantasier. Och det finns gott om exempel på hur Herodotos resonerar källkritiskt kring uppgifter han fått tag på.

Sture Linnér presenterar honom som ”den förste globalisten”, och med det syftar han både på hans vidsträckta resor och positiva intresse för främmande kulturer och på hans absoluta avsaknad av främlingsfientlighet. Han levde under den grekiska kulturens storhetstid, en tid då grekerna både för samtiden och för eftervärlden framstod som kulturellt och politiskt överlägsna sina olika grannkulturer.

Det får inte Herodotos att se på världen ur grekchauvinistisk synvinkel. När han beskriver till exempel grekernas persiska fiender lyfter han hela tiden fram deras förtjänster och goda sidor. Det är som i ”Iliaden”, där man finner samma sätt att beskriva ”fienden”, trojanerna. Den moraliskt mest högt stående hjälten där är trojanernas Hektor och inte grekernas Akilles.

Jämför Gamla testamentets brutalt primitiva sätt att fröjda sig åt förintandet av alla fiender till Israels folk! Ordet barbar hade för Herodotos och för grekerna ingen nedsättande betydelse som för oss utan var bara ett neutralt begrepp för folk som inte talade grekiska.

Sture Linnér, som fyllde 90 år i fjol, är ju ett fenomen. Han har ända sedan andra världskriget gjort en oöverskådligt stor insats i FN:s och fredens tjänst, och samtidigt är han en djupt bildad expert på antikens historia, särskilt den grekiska antiken.

På sin höga ålderdom har han givit ut en strid ström av lärda, kloka och i bästa mening populärvetenskapliga böcker om antiken – senast i fjol kom hans intressanta bok om hellenismen – och det finns skäl att vara djupt tacksam för hans vitalitet och flit. Att han alltid har rätt i de uppgifter om antiken han lägger fram tar jag för givet, men med all respekt måste påpekas, att det inte alltid blir lika rätt, när han gör nutida associationer.

I inledningen till Herodotos väldiga ”Historia” berättar denne om den förste lydiske kungen Kandaules, och där påpekar Linnér att den österrikiske kompositören Alexander Zemlinsky bygger ”en av sina mest populära operor Kung Kandaules(1935)” på den historien och att ”en senare, fylligare version uppfördes 1996 och har spelats ofta sedan dess”. Det stämmer dåligt.

Zemlinsky började visserligen skriva på denna som skulle bli hans sista opera vid mitten av trettiotalet, och efter flykten 1938 till USA hoppades han kunna få den uruppförd där.

När det inte visade sig vara möjligt fullföljde han inte det nästan färdiga partituret, som blev liggande decennium efter decennium, tills en forskare tog tag i det och kompletterade det till en spelbar version. Därefter följde inte en ”senare, fylligare version” utan själva uruppförandet i Hamburg 1996, 54 år efter tonsättarens död.

Sedan dess har den visserligen också spelats vid Salzburgfestivalen härom året, men ”en av sina mest populära operor” är mer än en överdrift. Däremot är det en utomordentligt bra opera!

Linnér nämner också att Simone Weil år 1951 publicerade reflektioner kring samma historia. En något spöklik tidsangivelse med tanke på att Simone Weil avled 1943. Detta apropå källkritik, men det hindrar på intet sätt Sture Linnérs bok från att vara i högsta grad läsvärd!

Mer läsning

Annons