Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Herta Müller ocensurerad

/
  • Obekväm. Herta Müller (född 1953) tilldelades 2009 nobelpriset i litteratur. Hon växte upp i det kommunistiska Rumänien och blev snart obekväm för och förföljd av regimen. Hon bor sedan 1987 i Berlin. I sina böcker har Herta Müller skildrat både det ”amputerade livet i diktaturen” och exilens hemlöshet.

I en av nobelpristagaren Herta Müllers berättelser i debutboken ”Flackland” befinner vi oss på en järnvägsstation.

Annons

Ett tåg far i väg till fronten. I nästa stycke stänger berättaren av teven, det var bara en film som visades. Sedan ligger fadern i en kista, varefter en rad bilder på en vägg beskrivs, alla visar fadern, i snö, som brudgum, på en åker, i en lastbil.

Vad är detta om inte en korsklippt film? Inte bara med tanke på montagen utan också för att varje beskrivning är som en ruta i den filmen. Müllers texter är alltså utpräglat visuella. Men hon är lika ofta poetisk. Ofta kliver hon över i en milt surrealistisk stil där staketen kan lyfta och ta en åktur på vägarna och kyrktornen börja snurra. Egentligen är hon väl prosapoet.

Titeltexten är en barndomsskildring, något av det mest sinnliga jag läst. Den lilla flickan bor på landet, morfar häller sprit i hennes öra för att få ut en skalbagge som hamnat där och hela gården börjar snurra. Hon suger på en blomma, den har en söt sträng. Och solen ”kokar de bläckblå druvorna”.

Nästan som under särskilda slagord berättar Müller om byns sedvänjor och liv. Det handlar om häxor, fågelskrämmor, ormar, knäckäpplen, isvintrar, sjukdomar, sprickor i fötterna, kyrkbesök, löständer, mobbning mm. En del sidor kunde vara instruktioner som i detalj klargör hur man ska slakta och ta vara på djurens kroppar.

”Flackland” kom ut i Rumänien 1982 men texten hade då misshandlats svårt av censorerna. I den nya utgåvan har verket återfått ”sin riktiga form”, meddelar förlaget. Müller ger i och för sig en mörk bild av en olycklig och plågad familj som lever i en efterbliven landsända. Men de dragen sitter så djupt att man knappast kan komma åt dem med kniv och strykningar.

De vuxna är tillbommade människor, inlåsta i byns värderingar. De deformerar invånarna och vi möter en rad kantstötta figurer, främst den supande och tigande fadern och modern som ständigt städar och räknar pengar.

Det är minnen som verkar oordnade. Flickan är liten i början och liten i slutet, berättelsen saknar handling, dialog och intrig och inte mycket i den kommenteras. Vi hör den lilla flickans röst, hon är ett ensamt barn, känslig, fantasibegåvad och undrande och av det skälet får hon ständigt örfilar.

Titeltexten är på åttio sidor men av de andra arton berättelserna är de flesta bara på några eller någon sida, en sorts bisarra miniatyrer. I en familj badar alla i samma karvatten. Men historierna handlar också om pappans otrohet, ett kyrkogårdsbesök, en danskväll, en mordbrännare och så vidare. Småtexterna drar åt olika håll och en del är rätt aparta stilövningar. Å andra sidan hålls samlingen ihop av det fenomenala språket och den lilla flickans blick. Hon är med i nästan samtliga texter och ser allt.

Müllers minne för detaljer är enormt. En annan nobelpristagare, Saul Bellow, erkände en gång att alla intryck i hans förflutna behöll sin skärpa och att de plågade, ja dränkte honom. Jag gissar att det är något liknande för Müller.n

Mer läsning

Annons