Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Himla tramsigt

/

Kajsa Ingemarsson skrev säljsuccén ”Små citroner gula”. Hennes romaner brukar handla om kvinnor som söker och finner meningen med livet.

Annons

Det gäller också nya boken ”Någonstans inom oss”. Med skillnaden att huvudpersonen Rebecka är stendöd redan efter första kapitlet. Men det är tydligen aldrig för sent att bli en bättre människa.

Rebecka beskrivs som utåt sett lyckligt lottad. Vacker, älskad, har ansvarsfullt och välbetalt jobb. En sen kväll fickparkerar hon bilen vid ett stup, ställer de högklackade märkesskorna prydligt vid sidan av räcket, kliver över kanten och dödsstörtar lika kontrollerat som hon levt.

Dock. I fallet hinner Rebecka ångra sig. Hon hamnar hos änglarna. I ett limbo (estetiskt ljust designat, bara citronskålen fattas) där uppgiften är att under bevingade mentorers ledning erkänna sina fel och försonas.

Alltså. Att vara framgångsrik, vass och hängiven karriärkvinna är tydligen inget som behagar gudarna. Först sedan Rebecka krympt till mild, vårdande och osynlig får hon komma till himlen.

Jag läser förmodligen Kajsa Ingemarsson som fan läser bibeln. Rebecka är manipulativ. Hon har byggt sitt äktenskap på lögner. Hon har all anledning att be om ursäkt. Men hur i hela friden tänkte författaren när sensmoralen blir att kvinnor duger först sedan de utplånat sig själva?

Romanen är typisk för en sorts modern uppbyggelselitteratur baserad på igenkännande och vardagssituationer och där mjuka, batikfärgade kuddar i soffan speglar en människas trivsamma personlighet. Nyandligt lyxbalsam för själen. Jag blir inte förvånad över att amerikanskan Elizabeth Gilbert (”Eat, pray, love”) anges som förebild.

”Någonstans inom oss” är förresten en hemsk romantitel. Sladdrig. Och vad menas? Att djupt inom oss alla finns det sanna och äkta? Milda tider. Söndagsskolans bibelberättelser var mer subtila. Och hade snyggare bokmärksänglar.

Mer läsning

Annons